Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Böcker att läsa i matchpausen

Annons

LitteraturDet är synd, Söndagen då jag blev världsmästare hade kunnat bli en favorit. Historien är bra. Friedrich Christian Delius porträtterar en elvaårig ängslig, namnlös pojke i ett Västtyskland på väg att resa sig efter andra världskriget. Nationen är bräcklig, knäckt av skam, men den har ett landslag i fotboll. Året är 1954; VM i Schweiz är på allas läppar.

Västtyskland tar sig till final, ställs mot ett Ungern med superstjärnor som Puskás, Csibor och Hidegkuti. Det kan bara gå på ett vis. Men det landslag som prästsonen i den lilla byn nära gränsen mellan landets västra och östra delar älskar överraskar alla.

Delius berättar om kollisionen mellan sträng, näst intill strypande, lutheransk uppfostran och total eufori över något så simpelt som en fotbollsmatch direktsänd i radio, eller, i ett vidare perspektiv, om hur ett land, till viss del, återfår sin självkänsla när elva män knäpper övriga världen på näsan.

Författaren kunde ha gjort det utan att skriva allt, i stället låtit det skymta förbi med hjälp av sitt följsamma språk (fin översättning av Jan Erik Bornlid). Kortromanen hade mått bättre av att våga låta vissa känslor vara outtalade, som han lyckas med i de avsnitt när den stammande, osäkre pojken ställs mot sin far, och slits mellan vad han uppfostrats till att göra (helga vilodagen) och att ge efter (ryckas med i händelserna på en gräsplan i ett fotbollsrusigt Bern); det blir engagerande, men aldrig på djupet.

Det är ändå bitvis en bra historia med en intressant gestaltning, men den kunde ha varit mycket bättre -om Delius inte skrivit oss allt på näsan. Över 132 sidor låter författaren läsaren lära känna berättelsen, men aldrig komma den riktigt in på livet. Som om historien inte tillät det. Det borde den göra.

CARL-JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons