Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blir den nya Kulturvisionen ännu en dammsamlare?

Annons

Det offentliga har varit barnsligt förtjust i avtal och program de senaste åren. Tillväxtavtalet i Dalarna föregicks av ett massivt ointresse från dem som skulle svara för själva tillväxten. Läste någon någonsin de där avtalen och programmen? Kände sig någon någonsin förpliktad att följa deras avsikter?

Jag tvivlar. Det blev som torrsim.

RUNNBERG

Programmens marginella, möjligen eventuella värde kom i så fall av att organisationer som har roller som påminner om impotenta trädgårdsmästares fick lov att prata med varandra inför författandet av de dammsamlande dokumenten. Det betydelsefulla ekonomiska växandet äger inte rum på byråkraternas kontorshyllor.

På kulturens område är verkligheten en annan. Där är påverkan från det offentliga mera direkt. Det är, till vissa politikers förfäran, fråga om anslagsfinansierad verksamhet. Därför är faktiskt den kulturvision (som formellt har namnet Landstinget och kulturen. Vision och mål 2005-2010) som från och med nu ersätter det kulturpolitiska handlingsprogrammet från 1999, ett potentiellt mycket viktigare instrument.

I det politiska arbetet med att ta fram Kulturvisionen var Ann-Christine Östlund Bäckehag (s) ordförande. Ledamöter i den politiska beredningen var Alf Johansson (s), Birgitta Lundkvist (v), Elisabeth Lindén Brandt (c) och Lars Wennås (fp).

Moderaterna var alltså inte företrädda här. I en reservation ifrågasätter m att ett så centralt dokument inte tas fram efter diskussioner i partigrupper och hos allmänheten.

I så mån är kritiken mot att Kulturvisionen tillkommit i slutna rum, efter diskussioner i en trång krets toppolitiker, naturligtvis befogad. Å andra sidan kom det in hela 60 remissvar när landstinget bad olika organisationer om synpunkter på Kulturvisionen.

Jag har alltid tyckt att moderaterna i Dalarna haft rätt i att landstinget är en dålig huvudman för kulturen. Kulturen utgör en mikroskopisk del av landstingsbudgeten. Det är bara i undantagsfall landstingspolitiker är lika intresserade av konstmusik och teater som av vårdkedjor och stafettläkarproblematik.

De gånger man hört landstingspolitiker debattera kultur har det varit som att träda in i ett skymningsland. Argumenten och kunskaperna har varit förbluffande dåliga. Debatten runt Peter Johanssons kulturpris präglades ju inte direkt av vidsynthet och pålästhet.

Allt mer av Dalarnas utvecklingsfrågor hamnar hos Region Dalarna. Där skulle kulturfrågorna få det hemtrevligt - för kultur är naturligtvis en central utvecklingsfråga för Dalarna. Det kommer också att visa sig i den regionala utvecklingsplan som är under framväxande hos Region Dalarna. Organisationen har dock ett demokratiskt underskott med nuvarande konstruktion - det förekommer inga direktval dit.

Att bara anlägga ett ekonomiskt tillväxtperspektiv på kulturen blir för fattigt. Inte heller är det tillfredsställande att se kultur som någon sorts garnerande girlanger på ett projekt som går ut på att göra Dalarna till ett inflyttningslän.

Kulturpolitiken måste ha mer grundläggande ambitioner än så. Det demokratiska samtalet. Människors växande. Samhällskritik. Landstinget slår fast att kulturen har ett egenvärde. Företrädare för Region Dalarna lovar ha en liknande hållning, kulturen som en del i "det goda samhället".

Jag har alltid tyckt att moderaterna i Dalarna haft fel när de velat spara in de futtiga pengar som det offentliga satsar på kulturen och folkbildningen. Det gjorde ont i hjärtat när oppositionsrådet Jan Wiklund (m) inför valet 2002 uppmanade en organisation som Länkarna att "titta på alternativa finansieringsformer". Hur fan skulle det gå till? Hur attraktiva för sponsring är alkisar?

Att just lyfta ut Dalarnas museum och Musik i Dalarna som kultur som ska få stöd framstår som godtyckligt, eller i värsta fall cyniskt (andelen moderatväljare är antagligen större när länsmusiken spelar än när länsteatern gör det).

Jag har aldrig hört någon annan motivering från moderaterna till dessa märkliga val, än att "landstinget inte har råd med allt". Den innehållsliga diskussionen lyser helt med sin frånvaro.

Kulturen i Dalarna mår ganska bra just nu. Visst går det att önska sig att medelklasshegemonin i åskådarleden skulle brytas och att radikalt nya grupper skulle nås. Jag tycker att det är fel att länsorkestern bland sina mål för turnerandet nu får ambitionerna att finnas "i övriga landet och även utomlands".

Jag tycker inte att Dalateatern gjorde rätt prioriteringar när den under 2004 inte gav en enda pjäs under juni, juli, augusti, september, oktober och november om man bortser från sopp- och berättarteater. Ändå omsatte teatern 24 miljoner. Visst borde länsinstitutionerna synas mer i Borlänge och Ludvika, länets andra och tredje kommun i storlek.

Men faktum är att konstellationen Alf Johansson (s) som den starke mannen i landstinget och Ingrid Dahlberg som den starka kvinnan på länsstyrelsen, nått betydligt längre på kulturens område än företrädarna Christer Wahlbäck (s) och Gunnar Björk.

Johansson och Dahlberg fann varandra i fråga om länsorkesterns påbörjade utbyggnad. Jag har visst hopp om att de ska se till att Kulturvisionen inte bara blir en dammsamlare, utan att de ytterligare 30 miljoner kronor som Kulturvisionen vill ska ha skakats fram till 2010 faktiskt också kommer att levereras.

Mer läsning

Annons