Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blipp-blopp med dist

Annons

Ninja Dolls från Falun hade den ganska otacksamma uppgiften att öppna kvällen. Publiken hade inte kvicknat till och det stora golvet framför scenen ekade tomt. De kändes stilmässigt lite malplacerade i sammanhanget, men gjorde det bästa av situationen och jobbade hårt. Deras punkpop har blivit flera snäpp bättre sedan sist jag såg dem och bandet var tajtare. Bra refränger och säker stämsång.

Mer rutinerade var Stockholmsbandet Callahan, som spelade punkig powerpop, med tydliga fläktar av Bowie. Med detta i botten landade de slutligen i närheten av Melody Club. Från början gav de ett rätt intetsägande intryck, men tog sig efter några låtar. Frontaren gjorde ett hästjobb och lyckades få till en skrålande allsång. Han hade utstrålning nog för hela bandet.

Det var dock elektronik och hårda beats som dominerade. Långt ifrån den kommersiella mittfåran. Väldigt långt.

Duon Tiac (Three is a crowd) trakterade gitarr och synth och har medlemmar som spelat/spelar i CDOASS och Slagsmålsklubben. De levererade ett kort set med minimalistisk elektronisk indiesynth. Eller nåt. Skrapade man på ytan fanns dessutom några riktigt fina popmelodier. Ganska kul är det i alla fall, men lite valhänt framfört.

- Vi är bättre på skiva än live, urskuldade de sig.

Trion Kitty & the K regerade kvällen med ett set lika hård som effektiv electroclash med basgångar att möra kött med. Frontaren Kitty - känd bland annat från Big Brother och Club Goa - sjöng med beslöjad röst om håriga armhålor, kär vänskap och om sig själv som universums medelpunkt.

Kitty & The K avslutade med den lilla radiohiten I am a MF - en grym låt som fastnar som epoxylim.

Att toppa detta var ingen lätt match för Slagsmålsklubben. Delar av sextetten äntrade scenen iförda diskhandskar - enligt dem själva för att utrustningen gav dem stötar. Handskarna luktade tydligen lite illa också.

De radade upp sig vid sina rattar och knappar och sparkade igång en kakafoni av ljud. Detta var sex herrar som medvetet odlar sin nördighet och som levde ut undertryckta känslor i spastisk dans. Det var kul och charmigt och väldigt dansant. Det räckte dock med en ganska liten dos.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons