Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blått blod mot rött kött

Annons

I kväll drar valrörelsen jävlar anåda i gång på allvar, och det i en härlig cirkus utan soffliggare eller minskat valdeltagande.

Alla svenskar, ALLA, kommer naturligtvis att följa den politiska kampen.

I kväll möts nämligen Jan och Jan Emanuel. Öga mot öga. I direktsänd Robinsonfinal från Kittelfjäll.

Det största tevesända evenemanget sedan Kristi födelse, sedan Armstrong gick på månen, sedan Vilse och Storpotäten, sedan Drutten med sin Gena, sedan Palme och Fälldin. Glöm Ingo och Floyd.

I kväll är det Johansson vs. Dinkelspiel som gäller. Giganternas kamp. Kungens man mot Maria på vägen. Borgarbrackan mot arbetargrabben. Blått blod mot rött kött.

Och naturligtvis blir Robinsonfinalen hundra gånger roligare än en genomsnittlig svensk valvaka. Kanske borde vi byta ut alla våra vanliga gråtråkiga svenska politikpajasar i riksdagen mot Robinsondeltagare en gång för alla. De har ju redan i dagsläget tämligen stark lyskraft i media, och är dessutom betydligt mer älskade, hatade och folkliga.

Garvade partyhattar, skojare och revyrävar som Gudrun, Alf och Rosengren platsar givetvis finfint i örådet. Men tråkmuffar som Persson och Lundgren hade nog knappt ens klarat SVT:s turistklassflyg till inspelningsplatsen utan att röstas väck med omedelbar verkan och utan fallskärmar.

Persson hade möjligen kunnat lisma sig vidare med löften om att endast äta vegetariskt, men i det långa loppet hade statsministern varit lika chanslös som en julgris i Robinsontävlingen.

I kväll representeras dock den svenska socialdemokratin och dess mer moderata politiska motståndarsida på ett symboliskt plan av Jan Emanuel respektive Jan "Luva". Och Sifo får nog bekymmer om det försöker prognosticera kvällens evenemang medelst opinionsmätningar, för det är strid på kniven och hart när omöjligt att peka ut någon solklar segerkandidat.

Att vadslagningsfirmor på nätet håller Jan Emanuel som knapp favorit säger antagligen lite eller ingenting om dagsformen, alla som någon gång hystat in en Oddset-talong vet hur det där funkar.

I den ena kvällstidningen avslöjades i går allt om "'Robinson'-Jans fester med prinsessorna", vilket torde få delar av svenska folket att se rosenrött. I ren protest kommer dessa människor naturligtvis att markera att de "vågar vägra överklassyngel" genom att proletariatrösta i solidaritetens och den avskaffade monarkins namn. I den andra kvällstidningen hävdade i går SSU-ordföranden Mikael Damberg att "Jan Emanuel är en god SSU-kompis med egenskaper som behövs i såväl politiken som privatlivet", något som torde få andra delar av svenska folket att spy sin liberala galla över betongsossarnas toppstyrementalitet. Dessa människor kommer givetvis att markera vikten av individuell frihet genom att lägga sina avreglerande röster på Dinkelspielgossen.

Något som dock måste ligga båda finalisterna i fatet är deras sätt att argumentera för sin sak i förra veckans avslutande ö-råd. Båda uppträdde som skallskadade skönhetsfröknar när de avslöjade vad de tänkte göra med prispengarna om de blev valda till årets Robinson. Valfläsket hade fått amatörer som Schyman, Persson och Lundgren att baxna av avund.

Janne i nattmössan hävdade opportunistiskt att han tänkte ge pengarna till sin flickvän "för att hon står ut med en sådan som jag".

Uttalandet har möjligen sin grund i att killen får större summor än Robinsonpriset i veckopeng av sin far, men är icke desto mindre kärringaktigt och förhatligt.

Jan Emanuel å sin sida, han lovade att skänka till något slags vagt definierad välgörande-miljö-bistånds-organisation. Tjänare. Det enda som saknades från sossemannen var ett löfte om att bygga barnhem i Calcutta.

Usch. Usch, usch, usch.

Vore världen sund skulle Robinsontävlingens sjungande utvikningsmallonger vinna över fritidspolitikerna och överklassynglen hvergang.

Emma for President, säger jag.

För Sverige i framtiden. För bövelen.

Mer läsning

Annons