Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blandade rockklappar

Annons

Glöggen och pepparkakorna stod på bordet när Peace and Love bjöd in till julfest på Bolanche i torsdags. Musikaliskt handlade det om tre klappar av varierad hårdhetsgrad, men alla med angenämt innehåll.

Mjuk som ett par värmande sockor var Christian Kjellvander, som smög i gång kvällen ensam med en gitarr. Och precis som man uppskattar den typen av julklappar mer och mer ju äldre man blir, blir Christian Kjellvander också bättre och bättre.

Av mellansnackets mumlande hörs inte mycket när blygseln tar överhanden, men han sjunger med pondus och självsäkerhet. Han är en artist som vågar hålla kvar i det lågintensiva uttrycket utan att ängsligt elda på. Med rötterna djupt i amerikansk singer/ songwritertradition gör han Bolanche till en samling runt lägerelden.

Nationalteatern är egentligen kvällens hårdaste klapp. De inleder oinspirerat med en hastig Barn av vår tid och det märks att åren tagit sin tribut för framför allt Ulf Dageby. Han känns trött.

Därför är det kul att man plockat in vitamininjektionen Mattias Hellberg, som gör entré efter ett par låtar.

Han sjunger de gamla hitsen med glöd och engagemang vilket gör att hela bandet lyfter sig i kragen. Många av låtarna förtjänar också en bra paketering. Jack the Ripper, Bängen trålar, Lägg av, Kolla kolla och Full rulle är för evigt inristade i svensk rockhistoria.

Pånyttfödda Hanoi Rocks har också de injicerat nytt blod i bandet, i och med de gamla Electric Boys-medlemmarna Conny Bloom och AC. De var bra även när de spelade på P&L-festivalen för två år sedan, men klasskillnaden är ändå märkbar.

Mike Monroe vet hur man frontar ett band och flänger omkring både på och utanför scenen. Ibland plockar han fram saxofonen och det är i och för sig coolt -särskilt en röd-men ärligt talat så låter det inget vidare när Monroe tutar i den emellanåt. Men det är också det enda på minussidan i ett svettigt och lysande gig.

Låtarna från nya utmärkta plattan Another hostile takeover, som exempelvis Back in yer face och Better high funkar lika bra som gamla godingar som Tragedy, Boulevard of broken dreams och DonÕt you ever leave me.

Andy McCoy bjöd på sällsynt skitigt gitarrspel och Conny Bloom glänste på sin kant. Jag har svårt att tänka mig bättre partymusik.

Den stora publiken uteblev dock och mot slutet var det ganska glest framför scenen.

Det hade behövts en tomte som Bob Hansson mellan banden för att sätta lite fart på feststämningen.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons