Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Black Ingvars biffar upp fluffig schlager

Annons

Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till band som tar musiken de spelar på mer lek än allvar. Black Ingvars är ett sådant. I många år har de kuskat runt i landet med hårdrocksversioner av låtar som de förmodligen inte skulle lyssna på i originaltappningar.

Är det för att sprida glädje eller är det för att tjäna pengar?

De går onekligen hem hos svenskarna.

Om Black Ingvars jobbade på halvfart skulle jag kanske vara mera kritisk åt deras coverkoncept. Men deras framträdande på Ludvikafesten är som vilken bra hårdrocksspelning som helst.

De fem bandmedlemmarna är tighta. Snabba trummor driver låtarna framåt och två gitarrer tävlar om vilken som låter mest.

Black Ingvars gör till och med schlagerplågor som Diggi-loo diggi-ley, Eloise och Evighet lyssningsbara. De skänker tyngd åt en genre som annars brukar falla ganska platt.

Här och där petar de in något parti från den lite kreddigare musikvärlden: Introt till Rolling Stones (I CanÕt Get No) Satisfaction och ett röjigt "Wohoo" från Blurs Song 2 till exempel. Av draget att döma skulle spelningen på Brända tomten säkert kunna hålla på till långt in på kvällen men efter bara 45 minuter kliver hela bandet av scenen, trots att publiken skriker efter ytterligare låtar med allsångspotential.

Det är nog fullt riktigt. Man ska ju sluta på topp, sägs det.

NINNA PRAGE

Mer läsning

Annons