Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Björk gör som hon vill

/
  • Björk, en av de storbolagsdistribuerade stjärnor som vågar experimentera och sticka ut den musikaliska hakan.

Annons


Björk - Volta

(Polydor/Polygram)

Betyg: 3

Björks nya album följer samma fantasifulla - eller fantasilösa om man så vill - allt-på-en-gång-mönster. Vi har ju blivit vana vid att Gudmunds dotter gör så här; gör vad som faller henne in. Det stora problemet med Björks musik på senare år är att den vidsynta lyssnaren förstår vad hon pysslar med, men musiken känns inte särskilt ofta i hjärteroten eller i benens bennerver. Den är aningen för intellektuell mitt i något som trots allt syftar på att mixa ihop modern teknologi med det primitiva och ursprungliga.

Björk drar den här gången in alla möjliga musikaliska favoriter i sin egen musik. Alla från hiphop-producenten Timbaland (som ju hade med The Hives på sin egen skiva nyligen) till den kinesiske pipa-musikern Min Xiao-Fen. Däremellan dyker den svedda änglasångaren Antony från Antony & The Johnsons upp, liksom Brian Chippendale från oväsen-hjältarna Lightning Bolt och skotska avantgarde-slagverkaren Chris Corsano. Intresset för världsmusik kommer till ytan via samarbeten med musikkollektivet Konono Number 1 från Kongo och kora-viruosen Toumani Diabaté från Mali.

Elektroniskt och organiskt på samma gång alltså, men betoningen på rytmer kommer ofta av sig när de olika beståndsdelarna inte förmår matcha varandra tillräckligt. Allt känns inte hundra procent sammanfogat. Björk är dock värd en Wembley-läktare med stående ovationer för att hon är en av de storbolagsdistribuerade stjärnor som vågar experimentera och sticka ut den musikaliska hakan. Hon väjer inte för sina isländska rötter heller, utan tränger in en tio man - eller snarare kvinnor - stark isländsk brass-sektion i studion.

TIMO KANGAS


Boppers - 30
(Bonnier Amigo)

Betyg: 3

Rock

Boppers firar 30 år. Och nya albumet låter som en trettioåring: den vet vad den kan, vad den vill och var den hör hemma, men är samtidigt fortfarande nyfiken på vad som kan/måste göras. Boppers skickar iväg sin patenterade doo wop och swingrock i en snygg mix, producerad av basisten Surjo Benigh, som både slår vakt om traditionen och vågar sticka ut och tassa i markerna kring vad som skulle kunna kallas för fräckt och en smula modernt. Ingemar Walléns och Matte Lagerwalls call and responce-teknik är fortfarande förtjusande bra, liksom de gitarrmackor som Lagerwall lägger på flera spår.Det är rockabilly för folket. Raggarsommaren är räddad.

CARL-JOHAN BERGMAN


Manic street preachers - Send away the tigers

(Sony BMG)

Betyg: 3

Manic Street Preachers påstår att de är tillbaka till sina rötter i Sex Pistols och The Clash, lagom till 30-årsjubileet av (ett av) punkens (minst två) genombrott. Jag hör betydligt mer av deras gamla kärlekar Guns N´ Roses. Hör bara I´m just a patsy. Lite rockopera-tangerande körer och en hel del stadion-ekande storhetstänk i soundet. Jag måste ge Manic Street Preachers detta: De väjer i alla fall inte för att göra bombastisk, nästan melodramatisk musik. Så drämmer de plötsligt till med Imperial bodybags, som smattrar iväg i rockabillytakt med antikrigstext. Gruppens åttonde studioalbum innehåller också en rätt lyckad duett med Cardigans-Nina Persson i singeln Your love alone is not enough. De åldrande rockrevultionärerna har sedan länge en utstuderad studiofernissa på allt de gör. Den här gången resulterar det i en aningen bättre skiva än väntat, men bara en aning.

TIMO KANGAS



Kocky - Kingdom Came

(La Vida Locash/Playground)

Betyg: 4

Dansmusik.

När David Åström bodde i Boden kallade han sig för Soul Supreme och släppte ett hiphopalbum där legendariska rappare som KRS-One och Big Daddy Kane medverkade. Under namnet Kocky är han idag den starkast lysande stjärnan i det dampigt kreativa Stockholmsbaserade kompisgänget La Vida Locash.

Precis som det egna programmet Locash-TV är Kingdom Came en uppvisning åttiotalistisk Do-it-yourself-attityd. Pop mosas skamlöst ihop med house, electro och annan dansmusik på ett sätt som bara en fildelarnätverks-missbrukande hiphopproducent kan göra. Även om gästlistan inkluderar namn som Timbuktu, indietrubaduren Jens Lekman och Sveriges kommande rapdrottning Mapei lyckas ingen av dem stjäla rampljuset från Kocky. Om någon om tio år frågar mig vad svenska ungdomar dansade till 2007 är det Kingdom Came jag spelar upp.

JONAS GRÖNLUND




Travis - The boy with no name

(Independiente/Sony BMG)

Betyg: 3

pop

Alla som gillar musik från underjorden, hårda saker, det nyaste nya, det senaste sena - de brukar inte ha mycket till övers för Travis. Lågmäld, känslig, lite mjäkig musik, brukar omdömet lyda. Storbritannien har producerat mycken dylik musik på senare år, från Coldplay via Keane till James 'Beautiful' Blunt. Och den säljer som smör (hur mycket smör nu säljer i det brittiska öriket).

Det vore lätt att sälla sig till den dissande kören, och någon passionerad Travis-fan lär jag aldrig bli. De är ju lite harmlösa, killarna. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är sympatiskt på något vis. Som en trevlig granne.

TIMO KANGAS




Black Rebel Motorcycle Club - Baby 81

(Universal)

Betyg: 3

Rock

Efter förra plattans mer avskalade sound och flirtande med country och amerikansk folkmusik har BRMC gått tillbaka till sina rötter. Som är Jesus and Mary Chain och Velvet Underground. Det låter ungefär som förväntat. De bygger upp väggar av larmande gitarrer, snitsar till en och annan sockersöt popmelodi mitt i allt svarta och sjunger som om de vore födda i England och inte USA.

Men allt är inte riktigt som förr. Baby 81 är mer bluesig än de två första plattorna och det är ett element som funkar riktigt bra. Det svänger ofta hyggligt, och då kan man förlåta att BRMC av i dag känns en smula fantasilösa och att poserna stelnat en smula.

ANDERS GUSTAFSSON



Dolores O'Riordan - Are you listening?

Sequel Records

Betyg: 3

pop

Nej, Cranberriesränderna har inte helt gått ur Dolores O'Riordan när hon slår sig fri från bandet och satsar solo. Det är samma gitarrer och samma andfådda röst som i bland låter hysterisk i de distade refrängerna. Men den som helt förväntar sig Cranberries blir besviken. Den irländska gladpopen är borta. När Dolores själv får bestämma experimenterar hon med ljudmässigt med fler instrument. Det händer lite mer än i de gamla Cranberrieslåtarna. Ett exempel är Black Widow med kyrkklockor och In the Garden som gömmer flera oväntade effekter. Men trots nya tilltugg luktar skivan gammal tranbärsjos, en jos som smakade nytt och friskt på 1990-talet.

JOHANNA LUNDIN



Carl Orrje - Like the wind

(pb8/CDA)

betyg: 3

Jazz

Det är oerhört svårt att förse den här musiken med en etikett. Jodå, visst utgörs själva stommen av legitimerade jazzmusiker som ledaren själv Carl Orrje, basisterna Patrik Boman och Staffan Sjöholm samt trumslagaren Bengt Stark men tillsammans med den blåsarkvintett som man samarbetar med i Orrjes kompositioner har improvisationen - jazzens själva signum - kommit att spela en underordnad roll. Här handlar det om bra musik utan etikettering. Det är helt enkelt feel-good-music i ordets mest positiva bemärkelse. Dock inte musik att slölyssna till. Mitt i all skönhet är det en spännande och vackert. En vän av europeisk konstmusik uppskattar säkert den här läckra musiken. Men undvik gärna att använda etiketten jazz. Det inte riktigt relevant och kan det få en och annan skönanda att vända taggarna utåt. Musiken är värd bättre än så.

BERTIL DANIELSSON

Mer läsning

Annons