Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bitterljuva sommarminnen från Ernst Rolf till The Ark

Annons

Och vad händer sedan? Efter att sommardäcken satts på, vitsippan slagit ut, stararna kommit, kvällarna blivit allt ljusare, sädesärlan anlänt, gatan sopats, plommonträdet blommat, svalan suttit på tråden och knorrat, fläskkarrén grillats, liljekonvaljen dykt upp vid grusvägen, maten ätits ute på altanen, Beach Boys sjungit evigt somriga sånger om Rhonda, kaliforniska tjejer, lilla Hondan, den lilla gamla damen från Pasadena, och när den snart sällsynta göken sagt sitt?

Säg det. Eller, för att fråga Beach Boys en gång till: bara Gud vet.

De gamla tecknen har än en gång bockats av. Det som en gång var vinter gled obemärkt över till vår för att sedan lika anspråkslöst övergå till att bli sommar.

Eller åtminstone försommar, den enda årstid som - betecknande nog för vår längtan - förärats med ett "för".

Just försommaren betyder så oerhört mycket för de allra flesta av oss här uppe i norr.

Den mörka vintern, trots sin vita snö, är över. Naturens vila byts till febril aktivitet. Lövträdens dolda resurser blommar ut, blommorna vaknar, det läggs ägg, det kläcks och det föds nytt liv.

Ljuset är tillbaka; det gäller att hinna, att föra sin art vidare, att utnyttja den uppmätta tid som erbjuds.

Ungefär så är också arten människa inrättad. Visserligen anpassad att numera klara även de andra årstiderna, men lika fullt sätter sommarstressen in. De flesta har semester och ska fylla den med vinterns drömmar.

Om de har råd.

Åka utomlands, åka inomlands.

Framför allt åka. Bort från vardagen, bort från alla måsten och plikter.

Bort från bekymmer och vardag, alltså sin verklighet.

Och vem vill inte det, någon gång, någon stund, ett ögonblick av sitt liv?

En del har sett Nya Zeeland, Argentina, Vietnam och Sydafrika. Andra - som jag - länderna kring Medelhavet.

Men det finns många, kanske de allra flesta, som inte sett mer än Sverige och ett eller annat av våra nordiska grannländer.

Och så finns alla de som sitter i sina rum och lägenheter höst, vinter, vår och som - förhoppningsvis - kommer ut några gånger på sommaren.

Kanske beroende på släktingars eller grannars välvilja och empati. Kanske beroende på hur, hemska ord, personaltätheten ser ut på just deras boende.

Deras måttståck på årstidernas växlingar ser säkert helt annorlunda ut.

Där ingår inga däcksbyten, ingen doft av grillat kött, inga Beach Boys, ingen kall öl i solnedgången.

Men kanske sädesärlans ankomst, kanske blommorna där nere genom fönstret, kanske ljuset, kanske svalan som snabbt flyger förbi.

Kanske minns de raden av svalor som satt på telefontrådarna, kanske gökens rop i väster.

Sommarminnena är i grunden de samma, om de så är åttio, femtio, trettio, femton eller ett år gamla.

Och de förenar oss. Oavsett om det är Ernst Rolf, Sven-Olof Sandberg, Yardbirds, Roxette eller The Ark som vi hör i vårt inre.

Mer läsning

Annons