Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bilderna står för berättandet i Falubok

/
  • Torget förr och nu. Mellan det badhuset som försvann.
  • Samma vy från Rådhuset i dag.Foto: Örjan Hamrin
  • Som ny och drivande ordförande i Föreningen Kultur och Miljö i Falun stödde E Börje Bergsman bevarandet av Geislerska huset på Åsgatan.Foto: Kjell Jansson/Arkiv
  • Kommunalrådet Ulf Elgemyr ändrade sig i rivningsärendet under kammarrättens syn av Hammars café.Foto: Anna Klintasp/Arkiv

Den gör sin stora insats genom att den i bilder dokumenterar byggnaderna i centrala Falun, staden som under 1900-talet genomgick så genomgripande förändringar. Men boken Falun - Staden som försvann saknar en analyserande berättelse om förändringskrafterna.

Annons

I tillämpad form blir uttrycket att "inte se skogen för alla träd" i denna boks fall att "inte se staden för alla hus". Falun - Staden som försvann beskrivs i förordet som "en fotobok" av museichefen Jan Raihle, men boken har också andra pretentioner.

Dessa visas i essäistiska genomgångar av Örjan Hamrin, Elisabet Hemström, Per Grundström, Daniels Sven Olsson och Jan-Ola Nyström, med rubriker som Debatten om Faluns framtid, När Falun blev modernt, Striden om Hammars konditori samt Folklivet på stan.

Vilken var utgångspunkten för förändringarna som var så intensiva under perioden av rivningar 1957-1981?

Falun kunde ganska träffande beskrivas som en kåkstad. Timmerhus i en eller två våningar dominerade, ibland reveterade med vit puts. Det var vanligt att svinstior och stall fanns kvar inne på gårdarna.

Idag går associationsbanorna i en helt annan riktning när "timmerhus" kommer på tal. De ses nog som något genuint, trivsamt och som en del av Dalarnas identitet. Under tiden för Faluns kraftiga förändring sågs de snarare av de boende, den arbetande befolkningen, av de som ägde och drev kommersiella lokaler samt av politiker av alla färger som en slaggprodukt från den stad som var anmärkningsvärt lika sedan 1600-talet.

Och vem ville bo som på 1600-talet?

Det var kallt, dragigt och trångt.

Standarden i dessa hus som det vävs en nostalgisk väv runt var i många fall otjänlig. Det heter på var och varannan sida i boken att det och det huset "tyvärr revs". Och det hade kanske gått att låta allt stå kvar, men ombyggnadskostnaderna hade då förlamat Falun.

Falun hade blivit ett pittoreskt reservat för de resursstarkaste, istället för den blandade stad med flera förhållandevis bevarade stadsdelar Falun idag är.

Därmed inte sagt att det inte begicks planmässiga misstag. Mer om dem nedan.

Att någonting måste och skulle hända med kåkstaden Falun var uppenbart. På 1930-talet insåg fastighetsägarna det och många slutade underhålla sina fastigheter. Och det blev förstås dödsstöten för många gamla hus.

1939 var ett märkesår. Staden fick sitt första varuhus i centrum, Tempo hade öppnat i ett funkishus på Åsgatan. En ökande trafik ställde nya krav. Var var den bästa placeringen av busstationen? Hur skulle riksvägarna ledas in i centrum? Var skulle den nya idrottsborgen ligga? Borde järnvägarna ha andra sträckningar?

En generalplan för staden debatterades (av eliten) i Dala-Demokraten och Falu-Kuriren. En teater- och konserthuskommitté lade fram sitt förslag om en ny kulturbyggnad vid Hälsingtorget där 772 åskådare skulle få plats i salongen (vi vet hur det gick med det).

För en läsare idag är det bisarrt vilken stor betydelse olika jubileer och jippon fick för stadens utformning. Stora förhoppningar knöts till stadens 300-årsjubileum 1941. Kungligheter och stadsministern skulle ju komma. Men världskriget gjorde att jubileet lade tyngdpunkten på Faluns ärorika historia och den höga försvarsviljan.

1953 skulle Gustav VI Adolf på Eriksgata till Falun. I anledning av det gav man sig på det praktfulla så kallade Centralpalatset, färdigt 1896 vid Stora torget. Det hade länge hånats för sin "krokanelegans" av de stramare esteter som med tiden agerade smakpoliser.

De stora balkongerna skalades av redan 1947. 1953 togs paradfönstren bort. För att inte "konkurrera" med rådhuset kapades nu den höga översta våningen av med flera meter och färgen blev diskret och dystert grön från att ha varit bengul.

Allvarligare, mer strukturella misstag skulle också begås:

* Bebyggelsen längs hela den norra sidan av Gruvgatan revs för en kraftig breddning av infarten. Två rondeller (idag fyra) och fyra mackar byggdes. 1959 fick Falun den fula entré staden ännu lider av och Elsborg isolerades delvis.

* Riksvägen mot Gävle grävdes ned under järnvägen. Det gjorde den vackra Johanssonska tegelborgen till en solitär, förstörde Åsgatans slut och berövade Esplanadens björkallé sin roll.

* Domushuset i nybrutal stil 1970 kom att vända en fönsterlös baksida mot årummet. Den är lika hemsk i dag. 1967 byggdes en bussterminal så placerad att den blockerades av genomfartstrafiken. Den revs 1987. Där är det parkeringsplats nu.

Bokens bästa avsnitt, ställena där den bränner till, handlar om rivningsstriderna kring några fastigheter.

Det Geislerska huset på Åsgatan, världens första bostadshus i murad kopparslagg, revs 1977, trots formella protester från Dalarnas Museum, Riksantikvarieämbetet, Sveriges Arkitekturmuseum och Nordiska museet.

Huset fick en kort respit under en utredning, men eftersom länsstyrelsen inte kunde få fram de två-tre miljoner till kostnader och uteblivna intäkter som Stora Kopparbergs Bergslag ansåg sig drabbas av, rullade grävskoporna fram.

Falu kommun beslöt på 1980-talet att riva de då svårt nedgångna byggnaderna som bland annat inrymde Hammars café. (Det hade varit caférörelse där 1764-1962.) Landshövding Lilly Hansson svarade med en byggnadsminnesförklaring och kommunen överklagade.

Under kammarrättens syn förevisades husen av Sven Olsson på ett sådant sätt att kommunalrådet Ulf Elgemyr bytte åsikt där och då!

Bevarandeintressena förlorade dock kamperna om det centrala badhuset och om Selma Lagerlöfs gård.

Badhusstriden 1973-4 tycks ha väckt stort folkligt engagemang, medan främst Lions kämpade för Lagerlöfska gården. Lugnet hade ju bad så vad skulle det gamla jugendbadhuset i centrum vara kvar för, resonerade politikerna. Några verkliga ambitioner att fylla någondera fastigheten med verksamheter som kunde bevara och skapa livskraft hade inte rivningförespråkarna.

Den självklara problemlösningen för hus där den ursprungliga brukaren så att säga "flyttat ut" var rivning. I några pregnanta fall lider Falun av det idag, men mycket gick ju att bevara och få att leva i vår tid.

Ett kort, intressant avsnitt, skrivet av Christer Gruhs, behandlar pressens roll. På 30- och 40-talet såg tidningarna det som sin uppgift att informera vad en upplyst ledning för staden kommit fram till var det bästa.

Senare vidtar en era med enskilda, granskande och tyckande journalister: Arne Montan, Inga Osterman och Seth Karlsson nämns.

Karlsson var fri kulturskribent, både engagerad i olika kulturföreteelser och som kritiker, men vilka roller Osterman och Montan hade på tidningen framgår inte. I äldre tid gjordes heller ingen åtskillnad för enskilda journalister mellan att rapportera, skriva nyheter, leda eller verka för kulturföreteelser eller att driva opinion.

Boken tecknar ingen djupare bild av exempelvis centrala socioekonomiska krafter i stadsomvandlingen. Falun var en förhållandevis rik stad; det finns en uppgift om att Falun 1953 var Europas biltätaste stad. Det borde föranlett mer lodande resonemang.

Boken slösar med bilder - det finns knappt en gränd där inte någon av de 18 namngivna fotograferna varit vid något tillfälle. Slutresultatet är en övermättnad på enskilda dokumenteranden och en påtaglig brist på analys av förändringskrafterna.

Mer läsning

Annons