Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bestulen på sitt allvar

Annons

Det är ett anmärkningsvärt företag av en amatörteater att ta sig an i stort sett hela Shakespeares Hamlet. Uppsättningen visar i sitt blotta omfång på en sorts beslutsamhet: "Det ska gå, det måste gå".

I den här grundhållningen trasslar regissören Lena Järn Christofferson in sig ganska ordentligt. För den paras med det hon skriver själv i programbladet - en ambition att göra "en Hamlet som driver med sin omvärld och deras hyckleri på ett spetsfundigt och roligt sätt". Järn Christofferson har tagit ut publikreaktionerna i förväg och är säker på att teaterpubliken skyr "den deprimerade galningen som tänker ta livet av sig och det är ju inte särskilt roande".

Nej, just det. Varför skulle det vara det?

Men Järn Christofferson vill att publiken ska lämna föreställningen med omdömet "Hamlet, han är ju kul, ju!" Med trohet till Britt G Hallströms varsamt moderna översättning är detta en tulipanaros. Det skorrar i själva grundläsningen. Ska publiken prompt roas, om regissören har detta som utgångspunkt, kanske det finns bättre pjäser än Hamlet?

En annan utmaning för föreställningen är den väldiga scenen - agerandet spänner över en sträcka på 50 meter framför Kopparhyttan. Framför hyttans väldiga balustrad och breda trappa finns en uppbyggd scen. Det är naket på sidorna vilket gör entréer och sortier tungrodda. Men platsen äger en stämning som gör den till en stor tillgång för föreställningen.

Långa fanor hänger längs Kronbergs slotts väggar. Eldar lyser upp borgen. Ett skepp gör sig färdigt att lätta ankar och riggen syns nere i hamnen. Allt detta ger spänning och nerv.

Shakespeare såg till att det i hans pjäser fanns något för alla i The Globes brokiga publik. Det går därför att göra våld på sidospår och utvikningar utan att dramatiken blir lidande - i detta ligger mycket av att lyckade uppsättningar känns nya och fräscha i vår tid.

Men Bergslagsteaterns uppsättning är nära ett in extenso-uppförande. Föreställningen hade vunnit på strykningar i exempelvis vakternas möten med vålnaden, skådespelartruppens inslag, i prologen, i turerna runt Fortinbras och i dödgrävarscenen. För många småroller är besatta. Gyldenstiern och Rosencrantz borde kanske inte framställts som töntar.

Till den här Hamletföreställningens märkligaste inslag hör att många monologer sjungs. Till genomgående svag musik. Ett tag i första avdelningen känns det som att det är på väg att bli en musikal. Såväl Mikael Pernsjö (kungen) som Johan Wahlberg (Hamlet) är mitt uppe i starka monologer när de brister ut i sång. Det känns som att de bestjäls på möjlighet till uttryck.

Föreställningen är mycket rik på fint amatörskådespeleri. Först och främst från Johan Wahlberg i titelrollen. Han vilar trygg i sina väldiga textmängder och är som bäst när han tillåts vara allvarlig och gripande. Eva Söderberg har klart för sig drottningens utveckling och skildrar den också trovärdigt. Mikael Pernsjö gör kungen nattsvart och är mycket precis i sin framställning. Det är svårt att inte tycka om Hans Christoffersons mångsidige Polonius, trots vissa behov av sufflering.

Moa Waldén är en idealisk Ofelia och är expressiv i vansinnesscenen. Samma expressivitet präglar Joakim Storcks Laertes - hans hämndbegär darrar i luften.

Föreställningen fortsätter till den 6 september. Gå och se den för skådespeleriets och scenplatsens skull. Men ta för all del med filt. Och regnkappa.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons