Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättelsen borde fått ett mer harmoniskt slut

Annons

Dalhalla är förknippat med en berättelse. Det är berättelsen om hur Margareta Dellefors upptäcker det övergivna kalkbrottet och övertygar skeptiker att bortse från mörkermän, och i stället satsa tiotals miljoner i en anläggning som efter ett decennium lockar ungefär 100 000 människor att varje sommar se fantastiska scenproduktioner.

Berättelsen är förenklad. Den har mött invändningar. Någon har lanserat också andra namn med viss betydelse för Dalhallas tillkomst och utveckling. Dåvarande ordföranden för Dalhallas Vänner, Bengt Göransson, framhöll häromåret tvärt om hur det slående med sagan Dalhalla i stället är att "stödet från omvärlden, från politiker i regering och riksdag, i landsting och kommuner, från myndigheter och stiftelser, företag och enskilda har varit starkt"

Det går också att ha invändningar mot berättelsens understrykande av att det alltid ges anmärkningsvärda sceniska produktioner i Dalhalla. Folkparksmässigheter som singback, playback och höga högtalarstaplar förekommer. Ambitionen att artister som kommer till Dalhalla absolut måste göra något av att framträdandet äger rum just där, har inte alltid fullföljts.

Det är ju inte för att Rhapsody in rock behöver eller förtjänar stöd som Dalhalla haft det så hisnande lätt att det väckt avund.

Den klassiska musiken, kärnan, för vilken väl egentligen de cirka 50 investerade miljonerna sponsrats, donerats och bidragits, utgör bara runt en fjärdedel av biljettförsäljningen, även om Dalhalla som arena sänkt tröskeln in i musik som jag brinner för.

Trots alla dessa invändningar har ändå Berättelsen om Dellefors och Dalhalla en oerhörd livskraft. Den har varit Dalhallas största tillgång och identitetsskapare. Allt är möjligt! Visioner kan realiseras!

Den "aggressiva entusiasm" (Göranssons ord), som Dellefors besitter fick för två år sedan ett förmöget par att donera tio miljoner kronor (vilket annat kulturfenomen i Dalarna skulle kunnat få ens en tiondel så mycket av privatpersoner?)!

Men berättelsen som lok för Dalhallas fortsatta förlorar allt mer sin betydelse. Den person som tände gnistan och fick

branden att ta sig är inte med lagbundenhet rätt person att vårda elden, förtäta den och få den att brinna än intensivare. Uppfinnare och utvecklare är två skilda roller. Jag har förtroende för vd Håkan Ivarson. Han vet vilka krav Dalhalla ställer.

Men berättelsen borde fått ett mer harmoniskt slut. Det är en mardröm att tänka sig att Dellefors i framtiden ska se tillbaka på sagan med bitterhet. Å andra sidan är jag ganska säker på att jag inte sett slutpunkten. Jag förväntar mig moteld. Jag är rädd att fortsättningen blir ganska ful.

Mer läsning

Annons