Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bekännelse från en otrogen

Annons

Det finns de som säger att sport är kultur. Det är inte sant. Det är kanske en kultur, men inte kultur. Om det är nöje ska jag låta vara osagt.

Här kommer i alla fall en sorts sportkrönika.

Jag är medveten om att det jag nu kommer att berätta kan uppfattas som stötande för vissa.

För några år sedan bytte jag lag. Dessutom från ett Stockholmslag till ett annat.

Vi tar det från början. I sjuårsåldern bestämde jag mig i de djupa Hälsingeskogarna för att värna mitt Stockholmska arv och lindade en Djurgårdshalsduk runt halsen. Vilket kunde vara förenat med livsfara på rasterna. Det var starten på ett idrottsintresse som egentligen var ganska ljumt redan från början.

Efter många år gick det upp för mig att de övriga fansen till det lag som jag försvarat i otaliga snöbollskrig, bestod av Ulf Adelsohn och prins Carl Philip. Typ.

Det var lättare att identifiera sig med folk som höll på Hammarby. Så jag bytte lag. Ena dan Djurgårdare, nästa Bajenfan - lätt som en plätt.

Kan man göra så? Är inte det en karaktärssvaghet som förtjänar spöstraff och ståplats i Nybroviken? Kanske, men jag kände mig som en riktig anarkist.

Denna häpnadsväckande illojalitet resulterade inte i ett uppsving i mitt sportintresse, vilket man skulle kunna tro. Snarare tvärtom - jag slutade bry mig helt och hållet. Och kanske var det just vad mitt undermedvetna hela tiden strävade efter. Innan lagbytet fanns alltid en gnagande känsla av att jag borde bry mig mer om Djurgårdens placeringar och resultat.

Nu kunde jag släppa allt det där helt och hållet. Jag struntar sedan länge även i Bajen och det känns ohyggligt skönt att kunna ägna sin energi åt vettiga saker.

Varför ska man egentligen vara idiotlojal mot ett idrottslag? Jämför med ett rockband. Om ett sådant ger ut den ena usla plattan efter den andra så kommer de inte att ha några fans kvar till slut. Med få undantag överges de helt osentimentalt. Ett lag kan spela hur uselt som helst, men ändå räkna med bygdens stöd, ibland till och med ännu mer passionerat.

Förmodligen beror det åtminstone delvis på att chansen faktiskt finns för en själv eller ens barn att spela i laget. Lojaliteten kan betala sig om bara drömmen hålls vid liv.

Chansen för en supporter att få vara med i exempelvis Mando Diao är ju minst sagt försumbar.

Själv lever jag nu lycklig som ointresserad idrottskonsument och funderar till och med på att sätta illojaliteten i system och hoppa tillbaks till Djurgården som det lag jag håller på men inte bryr mig om (Leksand är dock helt otänkbart).

Bandylaget i mitt hjärta har förresten av någon anledning alltid varit detsamma under alla år. Gul färg Broberg.

Fast vem bryr sig? Inte jag, så mycket.

Men tre lag, förlåt band som jag skulle vilja vara med i om jag fick

Kiss

Den enda ersättaren för Ace Frehley som jag skulle kunna acceptera är jag själv.

The Bad Seeds

För chansen att spela grym musik och ha snygg kostym på scen.

The Beatles

Om jag slapp vara en av dem som är döa.

Mer läsning

Annons