Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Behöver slippa man och barn

Annons

Det är en ful januarimorgon och på ett flyg med destination tönt-Teneriffa sitter Sara. Framgångsrik radioreporter, gift och småbarnsmamma. Bara trettio år men svidande bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Och huvudperson i romanen med samma namn.

Det är en ful februarimorgon och på en vardagsrumsmatta i Hägersten sitter författardebutanten Maria Sveland. Framgångsrik radioreporter, gift och småbarnsmamma. (Att vi sitter på golvet beror på att Max, 9 månader, vill buffa runt bland leksaker och intervjubandspelare lite innan det är dags att sova.)

Är det bokens bitterfitta som sitter här?

- Självklart använder jag självupplevda saker men alldeles för mycket är påhittat för att det ska vara en självbiografi. Truman Capotes term dokumentärroman passar skitbra. Allt är ju hämtat från vår tid och vårt samhälle även om det är fiktionaliserat.

Bitterfittan kan ses som en bok i rakt nedstigande led från Virginia Wolfs A room of one's own. Drömmen om, och kampen för, att få sitt eget utrymme.

Vad bokens Sara till sin fasa upptäckt är att det inte räcker. Har man väl krävt en plats måste man kämpa lika mycket för att behålla den.

Sara grämer sig över att hon inte ens drömmer om "det knapplösa knullet": Det 2000-talets feminist tycks behöva är sömn och tankerymd, "den stora, fria ensamheten utan man och barn".

- Jag tror att alla kvinnor med feministiska ideal har svårt att få det att gå ihop. Det var inte så länge sen giftermålet var en form av trafficking, pappor som gifte bort sina döttrar av ekonomiska skäl.

- Och även om vi gifter oss frivilligt i dag så tror jag den unkna historien påverkar oss. Ändå har vi ett behov av att upprätthålla kärleksmyten.

Varför gifte du dig?

- I mitt fall var det som ett slags omvänd revolt. Jag var 23 år och såg det mest som ett skämt. Men efter ett tag insåg jag "Jag står inte alls för det här", så vore jag konsekvent borde vi väl skilja oss, säger Maria Sveland och kan inte låta bli att skratta åt sin egen dubbelhet.

Dubbelheten ja, den är viktig i sammanhanget, för det är just här som bitterfittan bor. Det är i glappet mellan teori och praktik som den livsviktiga frågan föds: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar att leva jämställt med dem vi älskar?

- En bitter kvinna ses som bland det fulaste som finns, men det är ett viktigt stadium. Bitterfitta-känslan är en liten kraft som finns inom en och som gör sig påmind när orättvisorna skaver för mycket.

På sistone har jämställdhetsdebatten skiftat, eller breddat, sitt fokus - till mannen. Maria Sveland har själv gjort en radiospecial om ohälsan bland frånskilda män.

Finns det några bitterpittar?

- Ja, jag tror det. Ekonomiskt och statusmässigt är män förstås vinnare. Men mänskligt är de stora förlorare. Medan kvinnor som skiljer sig blomstrar mår många män dåligt när de inser att de inte ens tagit sig tid att lära känna sina barn.

Samtidigt blir Maria Sveland provocerad över att många män inte störs mer av situationen. Att ta utan att behöva ge är lika djupt rotat i mansrollen som motsatsen i kvinnorollen.

- Män har vuxit upp och fått lära sig att det är okej för dem att bli servade medan kvinnor fått lära sig att alltid sätta sig själva i andra hand. Det är svårt att kämpa emot eftersom det verkligen är insocialiserat, en slags sexistisk socialisering.

Om Teneriffa inte ska sjunka under tyngden av bitterfittor måste kvinnor - och män - orka kämpa. För Maria Sveland är trots allt övertygad om att det går att både äta kakan och ha den kvar.

- I princip går det. Skulle vi dela lika på föräldraledighet, städning och ansvar skulle det livet vara möjligt för båda. (TT Spektra)

Född: 1974

Bor: Hägersten, uppväxt i Örebro.

Familj: Maken Olof, sönerna Leo, 4 år, och Max, 9 månader.

Utbildning: Dramatiska institutets radiolinje.

Yrke: Radioreporter. Har bland annat gjort Klittradio i Flipper i P3 samt flera dokumentärer för P1. Hon fick Ikarospriset 2003 för dokumentären Som en hora.

Läser just nu: Joyce Carol Oates.

Lyssnar på: Country.

Drömmer om/kämpar för: Att det ska gå att leva jämställt.

Välkomnar: Att manliga journalister ska intervjua henne, gärna dem som inte håller med. "Själv älskar jag att intervjua sexistmän i 50-års åldern. Jag vill verkligen veta hur deras livsåskådning ser ut."

Mer läsning

Annons