Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Behemoth vann landskampen

/
  • Onda. Behemoth försäkrade att de helt och hållet handlar om fred och kärlek. Fan tro´t. Knäckande bra var de i alla fall.

Annons

Polen har mer att erbjuda än Blomkål Polonaise.

Två av landets främsta metalakter – för att inte säga två av landets största band alla kategorier – avlöste varandra på Himalayascenen på torsdagen. Behemoth och Vader är veteraner inom den extrema hårdrocken och sitter båda på ett rejält förtroendekapital.

Behemoth hade på pappret de sämsta förutsättningarna. En ljus sommarkväll är ingen perfekt inramning för deras svartmetallskryddade döds. Men de höll det nordiska ljuset stången.

– Behemoth is all about peace and love, skämtade sångaren och gitarristen Nergal.

Det är de naturligtvis inte. Behemoth is all about ondska.

Klädda i lustiga dräkter och med corpse paint i nyllet trasade de sönder den pittoreska idyllen Borlänge fullständigt och bjöd på en imponerande uppvisning i extremt tajt, brutal och högklassig metal, med Slaves shall serve, Christians to the lions, en grym Decade of therion och den urgamla Ancient som höjdpunkter. Därtill en underhållande show.

Behemoth är helt enkelt ohyggligt bra och inte ens de billiga skärmsläckareffekterna och tomteblossen på skärmarna bakom scenen kan ta udden av det hela.

När sista riffet klingat ut kastar Nergal guran tvärs över hela scenen, till en råddare som fångar den snyggt. En avslutning med klass.

Vader hade med andra ord en hel del att leva upp till om de skulle kunna matcha sina landsmän. Det kunde de inte riktigt. Corpse paint slår exempelvis Carola-fläktar i alla sammanhang.

Men att dissa Vader kan man inte göra och hade jag bara sett dem den här kvällen, så skulle intrycket ha varit en smula annorlunda. De gör trots allt det mesta rätt och flåsar definitivt Behemoth i nacken. Ibland kan det möjligen bli en smula jämntjockt och de ettriga gitarrsolona tillför inte mycket, men de har en gedigen låtkatalog att luta sig emot. Och de förvaltar materialet väl.

De sista två låtarna är riktigt mäktiga, den massiva och malande Predator, som snyggt övergår i Wings. Extranumret – Slayers Raining blood – är naturligtvis inget annat än ett skamlöst publikfrieri.

Som gick hem.

Mer läsning

Annons