Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beatpoesi i mediaålderns upptakt

Annons

Vad utmärker egentligen modernistisk diktning? Det enklaste, men kanske också bästa, svaret är det som givits av Kjell Espmark (Själen i bild, 1977) och som är tanken att modernismens främsta kännetecken är vägen inåt, att poeten intresserar sig mer för själslivets sätt att fungera än för den yttre verkligheten.

Men andra bud om modernismens särskilda karakteristika finns. Enligt vissa kritiker (till exempel Peter Luthersson, Svensk litterär modernism, 2002) utmärks sann modernistisk litteratur av en förhöjd autenticitetssträvan.

Den modernistiske diktaren gör djärvt våld på traditionella och hävdvunna uttrycksformer i syfte att på ett så äkta sätt som möjligt kunna gestalta sina tankar och känslor.

Enligt ytterligare andra bedömare (bland dem Fredric Jameson, A Singular Modernity, 2002) är modernismens förnämsta kännetecken att denna riktning hävdar idén om konstens autonomi, den tanken att det litterära verket står självständigt utanför och över den samhälleliga verkligheten och ska behandlas och tolkas utan inblandning av sekundärmaterial av biografisk, sociologisk, eller politisk art.

Det är denna sistnämnda tanke och strategi, inriktningen mot närläsning ("close reading") av den enskilda poetiska texten betraktad som en sluten struktur med egenvärde, som ligger till grund för den så kallade nykritiken. Den dominerade det litteraturkritiska fältet vid 1900-talets mitt och sprang fram ur främst T S Eliots tänkande och teoretiserande kring diktandet.

Denna Eliot-tradition inom litterär teori och praktik, av kritikern Philip Ravh benämnd "blekansiktenas" poesi och poetik, dominerade i USA vid 1900-talets mitt det kritiska fältet, särskilt den litteraturförståelse som var knuten till universiteten, till den akademiska världen.

Men uppror gjordes vid samma tid mot detta synsätt genom inträdet av, återigen med Rahvs terminologi, "rödskinnen" på den litterära arenan. Denna "rödskinnens" revolt inom prosa och poesi i USA är beatdiktens framträdande under 1950-talet genom författare som William S Burroughs, Allen Ginsberg, Jack Kerouac och Gary Snyder.

Gemensamt för dessa beatdiktare (de flesta av dem födda under 1910- och 1920-talen) är deras förkastande av Eliot-traditionens elitism, stränga formalism och ciselerade stil framkallad i det poetiska elfenbenstornet. Detta till förmån för en mer direkt livsbejakande och livsnära modernistisk lyrisk stil med anknytning bakåt, till det slags vildvuxna skrivsätt och krav på spontan äkthet, absolut autenticitet, som fanns redan under 1800- talet hos den amerikanska poesi-modernismens pionjär Walt Whitman.

Själva ordet "beat" - som kan översättas "utslagen" men också "saliggjord" eller "försatt i extas" - visar hän mot beatdiktarens inriktning (gärna under intagande av alkohol och droger samt inspiration från jazz à la Charlie Parker och österländsk religion) mot det heligt visionära, den inre absoluta sanningen, det extatiskt och spontant upplevda.

Beatpoeten uppfattar sig själv som en djärv emancipatör, en bejakare av alla spontana känslor och som en radikal förespråkare av sexuell, homosexuell och kvinnlig frigörelse.

Han (de flesta beatdiktare är just män) ser sig gärna som pacifist och miljömedveten, som ekologiskt intresserad. Han är vidare en utpräglad individualist som slår åt både vänster (mot den kollektivistiska socialismen) och mot höger (mot finkulturen och det akademiska etablissemanget).

Är beatlitteraturen aktuell idag? Svaret är väl både nej och ja. Nej därför att denna "rödskinnsdikt", genom främst sitt autenticitetskrav samt dessutom sitt heligförklarande av konsten och det konstnärliga, måste framstå som närmast hopplöst ute.

I vårt postmoderna tidevarv är det väl en närmast skrattretande naiv tanke att föreställa sig existensen av det känslomässigt verkligt "äkta" eller av det, i någon djupare mening, absolut "heliga".

Om modernism är detsamma som "äkthets-" och "helighetsförnimmelse" är beatdikten utan tvivel modernismens sista stora suck.

Trots detta kan ett visst förnyat intresse för beatförfattarna idag förnimmas. Ett sådant tecken är en nyligen utgivna antologi redigerad av Gunnar Harding och Per Planhammar.

Boken innehåller viktiga texter av nio beatdiktare översatta till svenska samt även intervjuer med några av dessa poeter, bland andra Allen Ginsberg och Gary Snyder.

Allt detta är gott och väl, på alla sätt förtjänstfullt. Vad jag dock saknar i boken är två ting. För det första en bibliografi över den kritiska och vetenskapliga litteraturen kring "rödskinnsgenerationen" samt för det andra en beskrivning av dessa beatdiktares betydelse i Sverige från 1960-talet och framåt.

Ingenting sägs i boken om denna betydelse trots att vissa uppenbara förbindelser föreligger. En sådan är kopplingen mellan Ulf Lundells debutroman Jack (1976) och Jack Kerouacs mest betydande och kända verk, kultromanen On the road (1957).

Men åter till frågan kring beatdiktens möjliga betydelse idag. Finns någonting i vår tid som kan göra denna "rödskinnspoesi" särskilt intressant och relevant? Ja, jag tror faktiskt det.

Beatdikten gav nämligen signaler om mycket som vi väl känner igen idag. Inte bara kravet på individuell frigörelse (den enskilde homosexuelles eller den enskilda kvinnans emancipation) utan också den nymuntlighet som utmärker vår tid genom televisionens stora genomslagskraft.

Ty det som verkligen slog när beatpoeterna först framrädde var det förhållandet att det inte skedde genom böcker (som inom den akademiska Eliot-traditionen) utan istället främst genom offentlig högläsning, genom "happening".

Lyriken blev genom beatgenerationen, liksom poesin ihög grad är det idag, offentlig scenkonst, den blev "performing art".

Beatdikten på 1950-talet signalerar starten på det framväxande, mediasamhälle, det samhälle vi nu lever i, där den muntliga framställningen betyder lika mycket som den skriftliga.

BO G JANSSON

Mer läsning

Annons