Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre på tv än bio

Annons

Beck - sista vittnet

-

regi: Harald Hamrell

i rollerna: Peter Haber, Mikael Persbrandt, Marie Göranzon, Ingvar Hirdwall, Malin Birgersson, Gunilla Röör m.fl.

polisfilm. Tre döda kvinnor påträffas på olika platser i Stockholm. Alla har de fått ansiktena bortfrätta med syra och det finns bara ett överlevande vittne till morden. Kommissarie Martin Beck är på väg mot 50-årsdag och stressframkallad hjärtinfarkt när brottsvågen sköljer in över honom, men hittar mitt i allt ståhej en trevlig kvinna i lämplig ålder att förälska sig i.

Och när det visar sig att samtliga mordoffer är prostituerade lettiska flickor, då får kommissariens tuffe underhuggare Gunvald Larsson tillfälle att gå undercover som brylcrémesslickad hallick i lösmustasch och sidenskjorta.

Men egentligen så är ingenting nytt under solen i kommissarie Becks universum, och det är antagligen där nyckeln bakom filmernas succé står att finna.

Vi förväntar oss inte någonting annat än att den dynamiska duon Beck & Gunvald samt deras kollegor, vänner och familjer (nåja... ) ska plöja på i väl inkörda hjulspår. Vilket för huvudpersonens del innebär en väl avvägd mix av privata problem, arbetshets och blodiga mordgåtor.

Det där är som det ska vara.

Peter Haber och Mikael Persbrandt är dessutom så väl intrimmade i rollerna vid det här laget att de till och med kan kosta på sig att driva med sina egna karaktärer på ett tämligen internt vis.

Det finns ett flertal befriande inslag av galghumor i just den här filmen.

Och de behövs. För i övrigt är det en relativt mager soppa som bjuds. Beckfilmerna börjar röra sig farligt nära de snabbproducerade teve-såpornas nivå när det gäller kvalitet.

Här doppas det mikrofoner, här finns ett gäng scener där den logiska konsekvensen slängs åt sidan, här finns ögonblick av genant stelt skådespeleri och Haber och gänget tvingas till råga på allt skynda sig igenom ett tämligen krångligt och krystat manus som bara vid enstaka tillfällen höjer sig över den amerikanska c-polisfilmens genomsnittliga nivå.

"Beck - sista vittnet" är inte dålig för att vara en Beckfilmen, i jämförelse med övriga filmer i Habersviten landar rullen stabilt i mittfåran.

Däremot så är "Beck - sista vittnet" undermålig som biografäventyr.

Det här är helt enkelt film som lämpar sig tämligen väl för en sen kväll med teven och videon, men som egentligen inte har på vita duken att göra.

Det är i och för sig inte svårt att förstå varför somliga Beckrullar tränger sig in på repertoaren. De lockar en rejäl publik och är således gångbara kommersiellt.

Men snälla, snälla, alla inblandade. Låt den här typen av serieinspelade kebabrullar gå direkt till video i fortsättningen. Biograferna mår bättre med riktiga biofilmer på repoertoaren.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons