Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre marknadsförd Cassandra hade lockat storpublik

Annons

Detta öde drabbar i Luciano Cannitos balett en ung borgmästardotter i en siciliansk landsortshåla. Året är 1952, inte Mussolinis Italien som det felaktigt angavs i det programblad, som endast innehöll faktauppgifter om de medverkande samt annonser - knappast värt sina tjugo kronor. Med tidpunkten förlagd tio år för tidigt blir upplösningen närmast oförklarlig.

Musiken är komponerad av Marco Schiavoni, med citat ur välkänd musik av Saint-Saëns, Prokofjev och Honegger. Elvis Presley sjunger Blue suede shoes, när amerikanen kommer att söka sin förrymda hustru. Schiavoni bygger på såväl direktinspelad originalmusik som elektroakustiska tillägg och bearbetningar. Självfallet ansluter musiken mycket nära till handlingen och ett par ledmotiv ger stadga så att den tämligen lätt kan följas, åtminstone om man fått en enkel redogörelse i förväg. Via internet bjuds en god engelsk sådan, men varför återfanns den inte i programbladet?

Cassandra har under inledningens festkväll förälskat sig i bondsonen Enea, men hennes far vill inte se henne gift under sitt stånd. Brodern Paride återvänder plötsligt från USA med en vacker kvinna i släptåg, Hellen, som omedelbart väcker onda aningar hos Cassandra. I en mardröm har hon redan sett Hellen. Ingen kan förstå varför hon motsätter sig broderns bröllop. Kort sedan detta genomförts, kommer ur skyn en rik och mycket upprörd amerikan, Ulysses, sökande frugan. Enea jagar bort honom, men i en dröm nummer två ser Cassandra krig och förödelse och hur Enea ligger slagen. Hon vaknar skräckslagen men när slagsmålet bryter ut på nytt gör Ulysses något helt oväntat: Han drar sig undan men lämnar kvar en televisionsapparat (den moderna trojanska hästen).

Cassandra försöker förgäves hindra sin far att slå på den. Byn förförs och fångas av denna magiska nya uppfinning. Bara Hellen och Cassandra motstår förtrollningen. Ulysses berövar byborna kläder och rikedomar samt drar iväg med Hellen. Enea lämnar byn, för vilken det nu inte finns något hopp, avklippt som den blivit från verkligheten. Han söker förgäves få Cassandra med sig, men hon stannar till det bittra slutet och till sist stänger hon av tv:n.

Schiavonis musik är välgjord om än inte nyskapande, betydligt mer intressant än musiken till Arn, senare denna månad. Cassandras vackra ledmotiv på gitarr och bas klingar melankoliskt italienskt och lånar sig utmärkt till skilda övergångar i handlingen, ofta av elektroakustisk art. Cikador svirrar i augustihettan. Före den inledande byfesten stäms säckpipa och hartsas vevlirehjul. Inför bröllopet klingar envist små spröda kyrkklockor och under akten citeras Det är en ros utsprungen, på latin. När dramat tätnar, blir symfoniorkestern mediet och där ryssar som Stravinskij, Prokofjev och även Mussorgskij är förebilder. Bernsteins West side story återklingar också, både i kärleksparets längtan till ett eget liv och vid dramatiska stegringar. Striden mellan byborna och Ulysses virvlar undan till en av Saint-Saëns pianokonserter och avslutas med häftiga orkester-riff.

Scenografen Nicola Rubertelli har inskränkt sig till det i balettsammanhang sedvanligt minsta nödvändiga och Elena Cicorellas kostym är hållet i svart och vitt med undantag för de två amerikanerna, där den sköna Hellen strålar i klarrött. Carlo Cerris ljusdesign anpassades måhända efter det fallande kvällsmörkret och kändes hur som helst naturlig.

Koreografen Luciano Cannito satte i maj för tredje gången upp sin balett, efter Rom 1995 och Neapel 2001. Estniska nationaloperans kompani har uppenbart haft lätt att ta sig an uppgiften, som genomfördes solitt och med en del komiska poänger därtill. Cannito avstår i stort från inslag av klassisk balett och även om den inte känns helt i dagens frontlinje, innebär koreografin en vidareutveckling av ensemblescener från till exempel skilda musikaler. I minnet kvarstår scenen runt tv-apparaten, där byborna på enkla fällstolar långsamt dras in i dess trollkrets och förpuppas till orörlighet. Huvudrollen Cassandra är krävande och gestaltades av Marina Tsirkova med betoning på sårbar ung flicka och belönades med stort bifall, inte minst för en rad lyriskt vackra scener.

Cassandra kunde ha utgjort ett bra redskap att locka en ovan balettpublik till Dalhalla. Så blev tyvärr inte fallet, då marknadsföringen varit knapphändig. Varför avstå från att berätta om hur den antika berättelsen anpassats, att på nätet lägga ut eller att i övrigt, till exempel skolor, skicka ut material om koreograf, kompositör eller danskompani - och att göra ett programblad värt namnet?

CHRISTER EKLUND

Mer läsning

Annons