Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre än tusen litteraturprogram i P1

Annons

Jag står med ett ben i den högstämda så kallade finkulturen och det andra i.något annat. Det bekommer mig inte alls.

Det bekommer möjligen (eller ju mer jag tänker på det - helt säkert) vissa viktiga herrar och damer på några av landets större, intill kräkreflexen politiskt korrekta kultursidor som gjort till en av sina viktigaste uppgifter att vägra recensera det jag skriver.

Det går verkligen ingen medial nöd på mig. Men de begår tjänstfel gentemot mina böcker som förblir oupptäckta för de allra flesta eftersom några jävlar bestämt sig för att jag ska tystas ner.

Det är för att jag rör mig allt för obehindrat mellan uppsatta gränser, mellan det som vissa kallar finkultur och fulkultur. Jag är programledare i P4. Bara en sådan sak. Det är ju nog för att åka på stryk av kulturelitisterna.

Sveriges kulturella rum är så inavlade, så självbefäckade att man skulle behöva köra en bulldozer genom dem, slå ut alla fönster, riva väggarna, bryta upp golven, bära ut alla vänsterradikala gynnare, alla hyenor på medelklassbergets yttersta avsats.

Kulturen måste slås upp och slå sig ut. Indelningen i fin och ful kultur är en sådan där skiljevägg som måste vältas, bäras bort, förvandlas till flis. Det kulturella huset är för viktigt för att man ska sätta upp väggar i det.Jag vill kunna röra mig fritt mellan rummen, som jag själv vill.

Debatten kring Sveriges Radio handlar delvis om detta. Åsikten att den enda innerliga, verkliga och seriösa radion görs på P1 är naturligtvis bara trams.

Jag var med och startade programmet Frank i P3. Där hade vi varje måndagkväll något vi kallade Poesi på minuten. Det var en programpunkt som i själva verket var mycket lik mitt arbete som amatörlitteraturrecensent på den här tidningen.

Lyssnare fick ringa in till programmet och under en minut läsa sin egen dikt rakt ut i etern och sedan skulle jag komma med någon form av utlåtande. Vi hade en halv miljon lyssnare varje måndag. Det blev en succé.

Det är min fasta övertygelse att den programpunkten gjorde mer för att främja unga människors lyrikintresse än tusen sända litteraturprogram i P1.

Människor, vanligt folk, är fan så mycket mer innerliga, värdigare och mer intresserade av kultur än de snobbiga jävlarna runt omkring kan ana.

Det handlar om hur man närmar sig dem, hur man presenterar sin konst för dem. Jag känner författarkollegor (inte vänner) som talat illa om vanligt folk efter ett uppträdande och hävdat att de ingenting begripit när det i själva verket givetvis har varit de själva som mumlat i mikrofonen, varit ointresserade, färglösa eller bara trista i största allmänhet.

En poet har den publik han eller hon förtjänar. Skicka Katarina Frostenson att möta 700 gymnasieelever och se hur det går!

Kultur ska inte göras vulgär för att bli intressant. Men den bör göras intressant för alla. Marcel Proust har blivit kidnappad av kultursnobbarna när han i själva verket hatade snobbar och berättar om varje medmänniskas vedermödor genom livet.

Men för att konsten ska bli livsavgörande och intressant måste också arbetarklassens förakt för bildning, för böcker och litteratur släpas i smutsen och upp till galgen.

Litteraturen räddar liv. Den skänker förströelse, värdighet, heder och tröst. Att stå på sina lunchraster och blåsa rökringar mot taket och garva åt att man aldrig läser böcker ger bara näring åt snobbarna.

Litteraturen till folket - folket till litteraturen, således.

Mer läsning

Annons