Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bättre än hockey, gågator och gallerior

/

Annons

Dalarna är verkligen vackert.

Skogarna rullar som vågor nästan, som vallningar av trädtoppar och gråblå himmel, nästan rök, vid horisonten.

Det finns avfartsvägar i det oändliga. Man svänger av från en huvudväg och är plötsligt ute i skogen. Fast då har man flera avfarter kvar att göra.

Man kommer aldrig fram. Man vill inte. Man kör vilse med flit.

Bor man inte i Dalarna är det för det mesta om ishockey och folkdräkt, Små grodorna kring midsommarstången, man hör talas. Men att resa till Dalarna är att resa utomlands. Det är samma känsla av omvändelse och turbulens när man kommer hem.

Dalarna är en kvarglömd rest av svensk skönhet, av vemod och eufori, av finnmark och plötsliga sjöar bakom vägkrönet. Underjorden har blå ögon som ser oss.

Jag har turnerat i det här landet, sett min beskärda del av blåsiga gågator, förbannad likriktning, vansinniga statyer utanför kommunhuset och avskyvärda gallerior.

Dalarna är allt det där, men också något annat, en förfluten tid som fortfarande lever. Dalarna är fundamental skönhet, ett barskt men innerligt ansikte i vimlet.

Så ser skogen ut när man ser ut över den från en höjd på kvällen, som ett barskt ansikte som vill ändå vill en väl.

Jag var vid en mila också, för första gången. Mitt i skogens (och mörkrets.) hjärta, en bit utanför Ludvika.

Grusvägar. Skymning över de höga träden och en väldigt märklig upplevelse att plötsligt se hundratals bilar stå parkerade längs vägkanten, den tjocka röken från milan, människorna som oerhört, nästan sakralt lågmält, drack kaffe eller öl ur plastmuggar och lyssnade på Dan Andersson-visor. Det var som om ett rymdskepp landat mitt i skogen.

Jag har ju fått fint pris, det var därför jag var i Dalarna. Att ha fått Dan Andersson-priset är en milstolple i mitt liv. Jag är oerhört tacksam och stolt.

Det känns som det börjar nu, livet.

Mer läsning

Annons