Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bästa deckaren på länge

Annons

Inte på år och dag har jag läst en bättre deckare än norska Karin Fossums Mordet på Harriet Krohn. Handlingen utspelas i Oslo med kommissarie Sejer, Fossums genomskådande och klarsynte mordlösare, som ende figurerande polis.

Personerna är få: Mördaren Charly, dennes 16-åriga dotter Julie, offret Harriet Krohn, som bara skymtar, och så kommissarien. Övriga är bara snabbt skisssade bifigurer och inte heller de är många.

Som en näve knyts berättelsen kring en enda sak: mördaren, hans syn på sig själv, sitt liv och sina gärningar. Huvudstupa kastas man in i hans psyke genom det brev från honom till dottern som inleder boken. Självömkande och totalt blind för futtigheten i sina argument tigger han denna tonåring om medkänsla genom att spela på sin ensamhet. Ett brev till dottern avslutar också romanen. Då sitter han i häkte för det mord läsaren redan från början tillåts vara närvarande vid. Med en oladdad revolver har han i panik slagit sönder och samman en 76-årig svårt reumatisk kvinna, sedan han lurat sig in i hennes bostad med hjälp av en blombukett men i avsikt att råna henne.

Spelberoende, skräck för torpeder med trädgårdssaxar att knipsa av fingrar med, dödliga eller invalidiserande sjukdomar och mängder av hästkunnande finns med i denna berättelse om en människa oförmögen att känna ånger men kapabel att älska sin dotter till vanvettets gräns.

För blodspengar köper han henne en tävlingshäst och tror sig därmed gottgöra sina gärningar, bland annat att han tidigare spelat bort alla de pengar hon sparat just till en häst.

Karin Fossums berättarstil är lätt och klar. Hennes sätt att beskriva en människas totala brist på självsyn är insiktsfullt och uppskakande och genom att hon sätter in honom i vardagens sysslor och händelser kryper det som sker en inpå bara skinnet.

Plötsligt upptäcker man att man blivit alldeles för förtrolig med denne Charly. Man hoppas rentav på en utväg för honom, så att han till sist kan leva ett normalt liv med sin Julie.

Då står kommissarie Sejer vid stalldörren eller på mördarens trapp och hjärtat far en i halsgropen.

Därefter drivs handlingen framåt via förhör som också är samtal. Och man tänker: Gud, så bra hon är, Karin Fossum, på att lyssna sig in till sina personer och på att nagla sin läsare vid boksidorna!

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons