Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnet får pröva sig fram i världen

/

– Det blir inte mer nu. Jag har slutat skriva för barn, förkunnade Barbro Lindgren tidigare i år.

Annons

Det var ett benhårt beslut från mamman till Vilda bebin, Loranga och Max. Och ett lite sorgligt besked för alla oss som med bultande hjärtan och växtvärk upptäckt världen tillsammans med hennes karaktärer.

Inga fler till nya barn!

Och många av dem som finns – utgångna.

Bokförlaget Karneval har påbörjat en nyutgivning av Lindgrens osminkade titlar. Efter den smärtsamt vackra Sagan om den lilla farbrorn och den brännande Hemligt-trilogin, utkommer nu de självbiografiska Sparvel-böckerna.

Ursprungligen gavs Lilla Sparvel (1976), Stora Sparvel (1977) och Bara Sparvel (1979) ut av Rabén & Sjögren. Då var böckerna om den nyfikna och frispråkiga lilla flickan märkta med varningstext om att de borde läsas tillsammans med en vuxen. Nu är trion stämplad med kraftiga lovord. Och det med rätta.

Så här börjar det:

Det här ska handla om tiden då världen tog slut strax bakom affären. Det var på den tiden då alla nätter var svartare än nu. Och då alla kläder som hängde över stolsryggarna ideligen förvandlades till vargar eller häxor.

På den tiden bodde det en flicka i ett hus vid en ganska vanlig backe. Och huset var fult och portvakten arg, och portvaktens katt brukade kissa i barnens sandlåda.

Ingången till Sparvelns (hon kallar sig så eftersom hon inte gillar sitt namn) universum är frisk och avklädd, ändå inbegriper den alla de faror och murar som för barnet kan förvirra den mest enkla scen.

Lindgrens ord tränger omedelbart in i Lilla Sparvelns prövande och tänjande. Hon skriker fula saker som "Aptant!", experimenterar med tändstickor och skarvar benbrottshistorier för att göra Fisktanten glad.

Sedan blir hon större, skaffar en kompis från Beckomberga och får en lillebror som är så söt när han gråter. Och sen blir hon ännu större, börjar skolan och det är inte klokt vad Sparveln pratar på timmarna!

Munnen skenar som en vild häst. Och hon glömmer hela tiden att höra på. Så när fröken försöker lära dem tre plus två vet hon inte att det ska bli fem, utan svarar sju för säkerhets skull.

Sparveln gör mycket som är fel och förbjudet. Och hon får både skäll och smisk av de vuxna. Men det fina med böckerna är hur Lindgrens ord fångar Sparvelns nyfikenhet, rädsla, glädje, förundran och direkta (och därför ibland klumpigt visade) värme.

Flickans möten med olika samhällsinstitutioner och människotyper synliggör tillsammans ett barns utveckling och prövande av ståndpunkter. Det är stor litteratur som rått, skojfriskt och omedelbart undersöker hur det är att vara människa.

JONNA FRIES

Mer läsning

Annons