Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barberaren hur bra som helst

/

Annons

Societetsbarberaren Figaro håller inte bara skäggstråna borta från Sevillas bättre hakor, han har en diversifierad konsultverksamhet och är gärna behjälplig med apoktekar-, veterinär-, peruk- och äktenskapsmäklartjänster.

I triangeln mellan Bartolo, Rosina och Almaviva är det alltså Figaro som agerar smörjmedel, mot rundhänt betalning.

Regissören Bartlett Scer placerar den klart commedia dell’arte-påverkade uppsättningen i Rossinis stiliserade samtid, med naken scen och mobila och från väggarna bortkopplade dubbeldörrar. Många av männens kostymer har inslag av läder.

Regin är föga kreativ, vilket Eugen Onegin för en månad sedan inte heller var. Det går förstås att placera turerna i vår tid. Visst, det är visuellt anslående med otroligt snygg ljussättning och en levande åsna på scenen.

Men här är allt fokus från regissören istället inriktad på långt driven personregi, på ansträngningen att göra interagerandet lustfyllt och finessrikt.

En apelsin skickas runt mellan karaktärerna på ett lätt absurdistiskt sätt. Scer lyckas framför allt med att få de agerande att ha roligt så att det når ut.

Några anspråksfulla livssanningar finns knappast att utvinna ur Barberaren; det skulle i så fall vara att gamla gubbar inte ska sukta efter vackra unga kvinnor - det går bara på tok.

John Del Carlo, som gör just denne gubbe, Dr Bartolo, är den ende i ensemblen som sångligt inte håller världsklass, vilket blir tydligt i A un dottor della mia sorte. Men han är rolig.

Hans vapendragare John Relyea, i rollen som Don Basilio, har däremot en finfin lyrisk bas.

Barberaren i Sevilla är buffornas buffa, portalverket i sin genre. Det finns en enorm (över)produktion av inspelningar att ställa varje ny föreställning emot, eller som kvällens Rosina, Joyce Di Donato, säger i pausintervjun om sin inledningsaria, Una voce poco fa:

"Den är så otroligt välkänd. Alla hör en cd-inspelning med sin favoritsångerska i sitt inre när jag gör den. Det går inte att konkurrera med den".

Klart det gör. För min del fick jag en helt ny favoritsångerska i rollen: Joyce Di Donato, ett kvicksilver med rivig botten, glänsande besvärsfri höjd, fräcka utvikningar och precision i koloraturen som ett oantastligt schweiziskt urverk.

För det ska ju vara en mezzo i rollen, om man får tro Rossini, och det ska mycket till för att göra sådana bestående intryck bland det väldiga antal sångerskor (inte så få höga sopraner) som varit Rosina och/eller tagit upp just denna aria.

Juan Diego Flórez har inte så många att konkurrera med. Denna samtidigt vekt lyriska och ändå eldiga koloraturtenor låter vår Skapare inte komma ut i så många upplagor. Säg någon som är bättre?! Eller som någonsin varit det?

Flórez har skapat sin egen guldålder, och de bästa operahusen runt om i världen skyndar sig att ta upp operor som behöver hans rösttyp. För några veckor sedan tvingade den jublande publiken Milano honom att ta om en aria mitt i föreställningen. Det har inte hänt sedan Fjodor Sjaljapin sjöng på La Scala 1933!

Publiken är, helt förståeligt, helt galen efter hans långa avslutande och svindlande uppvisning i Cessa di più resistere; föreställningen måste ta en lång paus.

Och sedan spricker vi förstås av stolthet inför Luleås stolthet, Peter Mattei, som gör en auktoritativ, självsäker och ändå komiskt nonchalant Figaro.

Han sjunger så vackert att man bara vill gråta. Rörligt och med den där svarta kärnan i rösten, som riktigt starkt norrländskt kaffe. När kommer han till Dalhalla nästa gång?

BARBERAREN I SEVILLA

av G Rossini

Metropolitans kör

och orkester

Regi: B Scer

Dirigent: M Benini

Kostym: C Zuber, J Galliano

I rollerna: J Di Donato (Rosina), J D Flórez (Almaviva), J Del Carlo (Bartolo), J Relyea (Basilio)

Publik: 170 personer

Folkets hus, Smedjebacken, 24/3

Mer läsning

Annons