Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara ljug, alltihop

Annons

litteratur | fiktion

Sanning med modifikation -

Lögnens kulturhistoria

Evelin Sullivan

Övers. Gun Zetterström

Natur och Kultur

På 300-talet f Kr gick filosofen Diogenes omkring på Atens gator med en lykta mitt på dagen. Han var ute och letade efter en ärlig man, då han menade att ärlighet var så sällsynt att det krävdes särskilda åtgärder för att upptäcka den.

Den där lyktan skulle nog behöva lysa lite varstans i vårt samhälle, inte minst på de platser där våra politiker står upp och tvärsäkert förkunnar det ena eller andra som de inte vet så värst mycket om - EMU-debatten nyligen är bara ett av exemplen. Vi har lärt oss att skillnaden mellan sanning och lögn är nog så svår att urskilja i vår moderna värld.

Fast egentligen började det redan på Adam och Evas tid när den lede ormen lockade de tu ut ur paradiset. Ett av många exempel på lögnens roll ur Gamla testamentet är när den blinde Isak falskeligen lockades att välsigna sin son Jakob i stället för Esau. I Gamla testamentet är lögnen något som genomsyrar tillvaron och ofta inte tas på så stort allvar - det är först i Nya testamentet som lögnen ses som något definitivt ont, en uppfattning som den moderna västvärlden tagit över och som är grunden för i stort sett alla våra moraliska komplikationer i samhälle och privatliv.

Lögnens kulturhistoria har nu skrivits av en ung amerikanska, Evelin Sullivan. Boken är både kunskapsrik och underhållande, bitvis spännande som en thriller - all agentverksamhet bygger ju för övrigt på lögn.

Att vi ljuger för att vilseleda våra medmänniskor också i vardagslivet är uppenbart. Men orsakerna är lika många som lögnarna. Hos neurotiska individer kan det handla om att förtränga plågsamma insikter eller minnen genom förnekande och andra psykiska försvarsmekanismer.

Ett moraliskt dilemma uppstår när man ljuger "för den goda sakens skull", av omtanke, hänsyn etcetera, kanske för att rädda livet på någon - det kan räcka med att utelämna sanningen eller delar av den. Den stränge Kant menade att all lögn, oavsett syftet, är förkastlig.

Att det finns kroniska mytomaner är ju ett känt faktum. Kanske diktarna är de största - utan lögn skulle ingen dikt skapas. Sullvian ger många exempel ur litteraturen. Också från folksagorna, som ju till stor del bygger på finurliga lögner liksom det folkliga historieberättandet kryddat med skrönor, skrävel och våldsamma överdrifter.

Sedan långt tillbaka har man försökt hitta metoder för att avslöja lögnare. Under medeltiden använde man sig bland annat av järnbörd och kittelprov - att bära glödgat järn eller sänka händerna i kokhett vatten för att bevisa sin oskuld, exempelvis i samband med häxprocesser. Något som nästan kan förefalla harmlöst vid sidan av den raffinerade grymhet som tillämpas i dagens tortyrkammare runt om på vår jord.

Ett särskilt kapitel ägnas de mera humana lögndetektorerna - men inte ens sanningsmätaren apex eller någon liknande apparat som mäter en persons blodtryck, puls, andning med mera under utfrågningen kan ge något helt tillförlitligt utslag. Dessutom finns det metoder att lura detektorn.

Så Diogenes får nog leta vidare med sin lykta - chansen att han ska hitta den absolut ärliga människan är nog dessvärre inte så mycket större i dag än för 2 300 år sedan.

ARNE SÄLL

Mer läsning

Annons