Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bad Company

Annons

Agenten Kevin Hayes blir mördad i samband med ett uppdrag för CIA, och en portabel atombomb är på vift i världen.

När som helst kan onda terrorister köpa loss vapnet och bomba någon storstad i USA. Den enda som kan förhindra ett sådant scenario är Kevins tvillingbrorsa Jacob Hayes (Chris Rock), en småskojande svartabörshaj, klubb-dj och gatumästare i schack som lever och verkar i Jersey City.

CIA lyckas med lock, pock och förtäckta hot få Jacob Hayes att ställa upp som vikarierande spionprins med rätt att rädda världen, och den gamle luttrade agentkungen Oakes får i uppdrag att snabbutbilda den gatsmarte skojaren i sådant som hör agentlivet till.

Cigarrökning, rödvinsprovning, etikett i samband med lyxrestaurantbesök, samt handhavande av en och annan teknisk James Bond-manick.

Filmens skurkar är antingen svartmuskiga arabschabloner eller kallögda östeuropeiska skurktyper, och de hemliga amerikanska agenterna kommenterar dem med repliker av typen "han ser afghansk ut, sir".

Med hjälp av sitt kvicka gatuintellekt och en rapp komikertunga lyckas Jacob Hayes snabbt nästla sig in i rollen som världsvan agent, men ska han hinna rädda världen och demokratin tillsammans med sina nya CIA-vänner?

Joel Schumacher har tidigare gjort filmer som "Falling Down". Men han har också gjort två av uppföljarna till "Batman" och "8MM".

En regissör som ömsom bjuder på vin, ömsom på vatten.

Bad Company kan inte med den bästa vilja i världen karakteriseras som någonting annat än utspätt vatten. Chris Rock gör en småskojig huvudroll, men den eljest så förträfflige Anthony Hopkins känns skev och bortslösad i rollen som kallhamrad CIA-pappa med hjärtat på rätta stället.

Han försöker fylla tomma manusfraser med karaktär men lyckas oftast bara låta bisarr och patetisk.

Donald Sutherland, Gene Hackman, Brian Dennehy eller vilken annan äldre birollsskådis som helst hade med största sannolikhet fungerat bättre än butlern från Återstoden av dagen.

Tillsammans spelar Chris Rock och Anthony Hopkins upp ett slags modern hemlig agentversion av relationen mellan Eliza Doolittle och professor Higgins i My Fair Lady. Med Hopkins som talpedagog och Rock som oslipad diamant: "Den amerikanska agenten rev en annan agent...", typ.

Som helhet känns filmen som en tämligen fantasilöst agent- och actionsoppa hopstuvad av beståndsdelar hämtade/stulna från filmer som Enemy of the State, Fredsmäklaren, Mission Impossible och Snuten i Hollywood. Varken manusförfattare eller regissör tillför någonting eget, utan nöjer sig i stället med att planka andras idéer och utför dem enligt de påkostade agentkomediernas standardformulär 1A.

Det är inte sopkass, tvärtom ganska skojigt mellan varven, och lagom spännande även om det vimlar av klaffmissar och vissa av actionsekvenserna känns förvånansvärt taffliga.

Filmens största problem är att den är så blasé, så kliniskt befriad från egna kreativa idéer och uppslag.

En renodlad kassapjäs utan själ, levererad med en gäspning.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons