Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avslaget i Dalhalla

Annons

Hör humor hemma i musik?" Den frågan ställde Frank Zappa en gång i tiden och när det gäller Proms så är det en huvudingrediens. Svaret är: Det beror på, om det är roligt och humor är som bekant något högst personligt.

Lots genom fredagens Promskonsert var dirigenten Jan-Åke Hillerud. Hans inrepeterade monologer kändes dock mer än lovligt stela och när han försöker sig på en rap tillsammans med publiken är detta bara ytterligare ett bevis på att denna genre ska hållas på en armlängds avstånd från folk som inte begriper sig på den. Det blir aldrig bra och sällan roligt.

Han lyckas heller inte med att tända publiken, som med några undantag verkar tycka att det räcker med att klappa extra hårt. Med reservation för att det lossnade en bit in i andra halvlek.

Jag vet inte om det var meningen, men det roligaste inslaget under hela kvällen var slagverkaren Daniel Kåse, som hissades upp ur golvet. Han slog och slog likt en stånghammare på sina pukor och blandningen mellan studentikos buskis och denna egentligen svårtillgängliga musik kändes smått surrealistisk. Kåses knepiga rytmer skulle utan tvekan ha platsat på en "Absolut Kroumata".

Kvällens stora dragarnamn var naturligtvis den finska violinissan Linda Lampenius, som även går under namnet Linda Brava. Hon presenteras som en "ovanligt god bit av Finland". Att Jan-Åke Hillerud drar växlar på hennes utseende är naturligtvis ingen slump. Det går inte att komma runt att hon är mer känd för sina utvik än sin musik.

För bara några veckor sedan försvarade hon sitt senaste bidrag till grabbpressen med att "det är kul att visa att man kan vara i god form även över 30". Det är sorgligt att en kvinnlig musiker måste ta till sådana tricks för att slå sig fram och det stinker lika mycket hur gammal hon än må vara.

Det blir inte roligare av att hon faktiskt är en medelmåttig violinist. Hon framförde bland annat Romans i F-dur av Beethoven och Meditation ur J. Massenets Thais och på mer än ett ställe gnisslade och svajade det betänkligt. Genomgående kändes hennes insats orkeslös och hon lyckades inte gjuta någon känsla i de annars enormt känslosamma styckena.

Eftersom det var nationaldag i går kunde man förvänta sig en rejäl skopa svulstig nationalism. Det slapp vi dock till största delen. Spelmanslagen stod för den mesta svenskheten och det är ju rätt trevligt. Däremot lånades lite äkta brittisk proms-chauvinism i Rule Britannia.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons