Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avskalat Ingmarsspel fortfarande intakt

/

Annons

För tolv år sedan anlitades Katarina Ehnmark för att gjuta nytt liv i Lindströms dramatisering om Nåsborna som lämnar bygden för att invänta domedagen och det kommande lyckoriket i Jerusalem. Med hjälp av effekter och vissa surrealistiska inslag lyckades hon ingjuta en doft av magisk realism i spelet.

Jag har tidigare lovordat hennes regi, trogen förlagan lyckades hon på ett på ett nyskapande sätt gestalta de inre slitningarna hos de trettiosju Jerusalemfararna lika mycket hos dem som stannade kvar.

Till årets upplaga, ett år innan pjäsen fyller ett halvsekel, har Rune Lindström-entusiasten och huvudrollsinnehavaren Martin Lindström delat huvudrollen med regissörsstolen. Hans uttryckliga ambition har varit att skala av regin och göra den mer naturalistisk.

När jag bänkade mig vid premiären grodde en viss skepsis inför den visionen. Ehnmarks arbete var i

allt en vitamininjektion, skulle pjäsen tappa på vitalitet i en ny regidräkt?

Redan från början märks förändringarna genom att tidsenlig musik fått mer plats. Säckpipor betonar det anglosaxiska inslaget i domedagspredikanten Hellgums bakgrund. Världen utanför bygden har kommit för att förändra allting.

En av den förra regins mäktiga inslag är Hellgums entré då han beledsagad av dansande demoner kraschar festen som hålls för att muntra upp den nedslagne Ingmar som blivit av med sitt arv. Här har gadden ryckts bort, rysningarna uteblir och scenen känns tam och blek i jämförelse.

Däremot har dansscenerna under festen utökats och fått spexigare inslag. Kontrasten mellan den spontana livsglädjen och Hellgums glädjedödande och skuldtyngda apokalyptik framträder tydligt.

Nytt för i år är en manlig och kvinnlig dansare som ofta fungerar som illustration för Ingmars och Gertruds dömda kärlek. Särskilt tydligt blir det i Gertruds mardröm som hon får efter hon fått reda på att Ingmar ska gifta sig med nämndemannens dotter för att vinna tillbaka gården. I en naturmytiskt rituell dans som för tankarna till Stravinskijs Våroffer slits dansarna mellan åtrå, trots och vanmakt. Malin Stattin är hänförande i sitt energiska framförande och Viktor Gyllenberg är gycklande lekfull. En fröjd för ögat.

Karin Hagås lyfter lyhört fram hur Gertruds barnsliga livsglädje genom hennes förödande naivitet blir offer för Hellgums förföriska stolligheter.

Martin Lindström framför sin roll med sedvanlig esprit, det är hans sista år och det ska bli spännande att se hur hans mantel axlas nästa sommar.

Sägas ska också att det var på tiden att Rune Lindströms uppläsande röst togs bort, den var ett otyg som aldrig hade där att göra.

ANDERS LAGERQUIST

Fakta:

Teater Nås

INGMARSSPELEN

Storänget Nås

Lö 30/6

Regi: Martin Lindström

I rollerna: Martin Lindström, Lasse Lindström, Karin Hagås, Evert Sandin, Maria Eggers och Byns Mats Larsson med flera.

Koreografi: Maria Eggers

Publik: Cirka 100

Mer läsning

Annons