Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att vara någonstans ifrån

Annons

Men när man skrapade på råsidenytan som kom det fram en mycket lokalpatriotisk vallon. Med lysande ögon beskrev han sin födelseby i Ardennerna och föräldrarnas lilla grå stenhus som han köpt tillbaka. Jag blev fascinerad av historien om hur han vid besök i den amerikanska mellanvästern slagits av de många vallonska ortnamnen. Han hade gått till den lokala radiostationen och bett att få göra en utsändning på gammalvallonska. Hundratals hade svarat!

Själv berättade jag om byn Stumsnäs i Rättvik, där min fars släkt bott på samma gård i fyrahundra år, om Vikarbyn där jag växt upp, om mitt fäbodställe i Risås.

När vi skildes på järnvägsstationen sa belgaren: "Jag gillar människor som kommer någonstans ifrån."

Den här historien har jag berättat ofta, bland annat i ett midsommartal på Rättviks gammelgård 1996. Men jag tycker den tål att upprepas. För den visar något viktigt: att det bara är när vi kan jämföra med egna upplevelser som vi på djupet kan förstå andras. Som poeten Gunnar Ekelöf sa: "det som är botten i mig är botten också i andra". Det är så autentiska möten uppstår.

Ur den synvinkeln blir jag lite skeptisk till Göran Greiders nyutkomna bok om Dalarna. Låt mig erkänna med en gång: jag har inte läst boken, bara det som skrivits om den - bl a i FK. Men redan titeln gör mig misstänksam. Vadå "Fucking Sverige" om boken handlar om Dalarna? Varför inte "Fucking Dalarna" om Greider nu är intresserad av vårt landskap?

Det jag - tror jag - har emot Greideri största allmänhet är att han har för bråttom. Är för slarvig. Autentiska möten kräver tid. Att stanna, lyssna in, försöka förstå. Hinner man det som långpendlare? Har Greider någonsin bottnat här? Har han haft tid att lyssna in botten i andra?

Visst, Dalarna kan stå och har stått som metafor för Sverige. Här är Greider i gott (?) sällskap med 1890-talets nationalromantiska stockholmsnobless. Precis som han såg de Dalarna utifrån. Bygdekulturen hos oss fick representera ett jordbrukarsamhälle som var på väg att försvinna över hela vårt land.

Utifrånperspektiv kan tillföra mycket. Vem i Dalarna vill vara utan stockholmsgrabben Carl Larssons Sundbornsskildringar? Carl - och Karin - Larsson formades som konstnärer av den franska symbolismen. Tvådimensionaliteten, konturskarpheten i Larssons målningar är släkt med den och med dess arvtagare surrealismen. Ett band förenar dalaidyllen med det oroliga Europa. Så uppstår fruktbara synteser.

Men jag tror för min del att Göran Palms underbara trilogi "Sverige - en vintersaga" - läs om den! - har mer att säga mig om Dalarna - också om klassperspektivet - än Göran Greider. Jag har sett utifrånperspektivets betydelse i Bryssel. EU-byråkraterna har varit värdefulla allierade till de Brysselbor som velat värna om de unika jugendhus som förfaller i Bryssels stadskärna. En medveten betraktare utifrån kan göra oss medvetna om en kulturskatt vi inte vet att vi besitter.

Zorn är unik i så måtto att han förenar inifrån- och utifrånperspektiven på Dalarna. En fot i världen utanför Dalarna hade bondpojken från Yvraden redan genom sin tyske far. När han blivit världsman och återvänt hem använde han pengar och tid på att rädda den bygdekultur han växt upp i och ge den ny status.

Nu, i Internets tid, borde det vara lättare att förena inifrån- och utifrånperspektiv. I sju år har jag bott i Brysselkommunen Ixelles och betalat kommunalskatt i Rättvik. I våras deltog jag via mejl och fax i en protestaktion mot att Ixelles' borgmästare ville stänga parken där kommunens hundar och hundägare träffats varje kväll i åratal. I fyra år hade jag och min hund varit med i gänget. Min f d granne Jean-Claude, labradoren Jerry Lees husse, mejlade: "när du, en svenska i Rättvik, protesterar ihop med 279 belgare mot stängningen av hundparken i Ixelles - då existerar Europa!"

Europa byggs inte av byråkrater. Det byggs faktiskt här i Dalarna. Början kan vara en sommarflirt mellan några tjejer och killar på Rättviks campingplats. I sommar kommer femtio tyskar från byn Winsen-Aller för att med lika många Vikarbybor fira att en sådan spontant framsprungen kontakt varat i 35 år!

När inifrån- och utifrånperspektiven möts väcks aggressioner. Kanske är jag själv ett offer för det Greider kallar Siljanskonservatismen. Det bjuder jag på i så fall. Visst kan vykortsbilden av Dalarna ifrågasättas. Men utsikten från Söderås är faktiskt lika fantastisk varje gång man ser den, trots att den finns på 1000 kort.

I Folkmusikens Hus i Rättvik hängde - hänger? - en motorcykeloverall i blått läder. Från midjan till knäna är den gul. Med röda tofsar. Bättre symbol för Dalarna i världen kan jag inte tänka mig.

PEROLS ULLA

Mer läsning

Annons