Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att vara del av människors vardag ger oss näring

Annons

Att beskriva sin kärlek till teater och sina motiv till ett nästan livslångt engagemang låter sig naturligtvis göras men det innefattar också en oerhörd fara. Det kan lätt bli ett staplande av vackra ord om vår konst, snudd på floskler, som de allra flesta som i dag arbetar med teater omedelbart är beredda att skriva under på.

Ytterst få skådespelare skiter i sin publik och det går naturligtvis att i varje stycke finna en mening med dess berättande. Skulle viljan att berätta en historia eller en känsla helt saknas så är just detta i sig en berättelse. En intighet som en del människor skulle uppfatta som djupt provocerande och kränkande medan andra, kanske bara ett fåtal, skulle finna en oerhörd njutning i.

Skulle det nu ändå finnas teaterfolk som totalt ignorerar sin publik menar jag att det faller utanför begreppet teater och att individen i fråga bara skulle skämmas.

Vårt arbete utsätts alltid för tyckande och att diskutera den ena yttringen av vår konst gentemot någon annans existensberättigande närmar sig snarare politik än konstnärlighet.

Men naturligtvis måste vi också alla överleva.

Pengar, en vara som alltmer kommer att saknas i det offentliga i framtiden, skall fördelas. Detta lockar naturligtvis till ett kattrakande och dessvärre ibland också till ganska oförsonliga strider.

Teatrar växer upp och dör. Ensemblers livslängd kan naturligtvis förkortas av bristen på kronor och ören men jag vill ändå påstå att den största faran finns i bristen på engagemang och viljan att leva med och för sin konst. Till slut fälls oftast ändå avgörandet i om publiken kommer till föreställningarna eller inte.

I oktober 1995 står vi tre skådespelare utanför bystugan i Gördalen. Publiken är varmt välkomnad vid dörren och alla sitter på plats. Det är överfullt, trångt och varmt därinne. Under den vanliga sekundsnabba samlingen inför entré stannar vi upp och häpnar inför sorlet där inne i lokalen. Våldsamma skratt, röster som försöker överflygla andras. Mycket kort far tanken genom huvudet att någon annan har passat på att inta scenen men vi förstår snart att lyckan över att ha träffat vänner och bekanta, grannar och hemvändare är oerhört stor. Samtalen korsar rummet. Vi undrar kort om vår närvaro egentligen är nödvändig men kastar tanken åt sidan och gör entré.

Därinne påminner kaoset om en biografscen ur en Fellinifilm. En av stolarna i läktaren, som vi släpar med oss och bygger varje dag och som är ämnad för en av oss i ensemblen, är inte tom trots skylt om att platsen är reserverad.

Föreställningen får en annan början än den regisserade. Stoltjuven tittar trotsigt men med glimten i ögat på skådespelaren och säger: "Du får väl skaffa sig en egen stol som alla andra, dom finns därute."

Varvid aktören stegar ut i hallen och hämtar ytterligare en stol som han under ett muttrande och improviserat samtal med publiken sätter på plats. Så börjar föreställningen eller så blev det en andra början på föreställningen. Underbart!

Det är vårt sätt att möta publik, på dess trygga hemmaplan. Kasta sig ut nästan i det okända varje kväll där inte alltid artighet inför konsten är rådande. Vi spelar bokstavligen i knät på publiken. Det är utmanande, alltemellanåt hisnande för både publik och aktörer och inte alltid förutsägbart. Vi älskar det. Den känslan kan naturligtvis förändras och vi är faktiskt kloka nog att inse att detta inte är det allenarådande sättet att spela teater men just nu vill vi inget annat än detta.

Vara en del av människors vardag. Med jämna mellanrum vara ett välkommet inslag i det vanliga livet. Ta del av andra människors liv och öden och sammanföra deras erfarenheter med våra. Det ger oss näring. Det ger oss idéer och det för oss framåt. Att bara finnas...

Vi har ett arbets- och förhållningssätt till arrangörer i byarnas samlingslokaler som bygger på respekt och ömsesidigt förtroende. Vi besöker spelplatsen och arrangören i god tid före föreställningskvällen, levererar färdigtryckt material för publikarbete och hjälper också arrangören så gott vi förmår ända fram till föreställningskvällen. Mycket kan ordas om detta men vi har höga publiksiffror och vårt arbete har inspirerat andra turnerande teatrar, fria grupper likväl som länsinstitutioner. Bra.

MATS NOLEMO

Skådespelare i friteatern sedan 1973. Har turnerat i hela Sverige sedan dess.

Fotnot: Friteatern startade på 1960-talet och lösgjorde sig från Riksteatern 1973. Teatern har i dag två turnerande ensembler, en lokal i Sundbyberg och kontor i Skattungbyn. Den drivs som ett arbetskollektiv utan chef där alla har lika lön, teatern spelar på ett 50-tal platser bara i Dalarna.

Mer läsning

Annons