Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att vända mörker till ljus - inget omöjligt uppdrag

Annons

Det ljusgröna och skira har blivit mörkt. De

ljusa sommarkvällarna och nätterna är också över. Det lätta har blivit tungt. Naturens skiftningar avspeglas i själen. Åtminstone för mig.

Det är som att stå på perrongen och se tåget gå. Eller att genom fönstren på Arlanda se hur planet lyfter. Man är maktlös, det är obevekligt och definitivt. En situation som jag helst undviker.

Jag vet att många uppskattar hösten, men jag har aldrig begripit varför. Aldrig förstått orden om den höga klara luften och de vackra färgerna. De gula björkarna, i skarpt solsken nästan självlysande, gör mig mest ont att se. Vackert? Aldrig i mina ögon.

Visst. Jag går händelserna i förväg och jag brukar inte ta ut bedrövelser i förtid. Än återstår några sommarveckor. Anledningen till den jolmiga och självömkande tonen är att jag råkade få se en krönika jag skrev för två månader sedan. Den skrevs i försommartid och handlade om sommaren.

Inte så att jag hade stora förväntningar på den årstid som just stundade. Jag har redan upplevt så många somrar att jag vet vad det handlar om. Förhoppningarna om att kunna ligga på verandan och läsa medan flugorna gör slut på sina krafter mot fönstren, att sitta i skuggan under utebordet och äntligen kunna formulera de stora tankarna på datorn, att tillbringa en vecka eller så i Öfre Gäldet, att träffa Micke, Janne, Gunnar på Finnmarken, Calle och Tommy och att göra en Värmlandsresa med Rolf i gemensamma släktingars spår; självklarheter att planera in under en lång sommar men som visade sig mindre självklara.

Därför sitter jag här och undrar, liksom många av läsarna säkert också gör: vart tog egentligen sommaren vägen? Var det den som obemärkt passerade medan gräsklipparen gjorde sitt, medan blommor planterades om, medan det handlades, medan det rensades i rabatter och medan det målades?

Jodå. Allt det jag skrev för två månader sedan har också hänt. Sädesärlorna har trippat runt, svalorna har knorrat på trådarna, fläskkarreer har grillats, kallt öl och gott vin har druckits. Somriga Beach Boys - som det brukar heta på Sportradion - har kanske inte sjungit om Rhonda eller kaliforniska tjejer, men andra har sjungit annat. Och Öfre Gäldet har besökts.

Ändå känns det snopet med nästan hela facit i hand. För all del, ett och annat hinns fortfarande med. Än är sommaren inte slut. Men det verkar som att man mest tänker tillbaka på det man inte hann med, i stället för att komma ihåg det som upplevts. Alltid detta dåliga samvete som ska gnaga.

För det finns andra som förverkligat sina drömmar. Jag tänker till exempel på Fredrik Gleisner i Smedjebacken. Han hade en vision, ett omöjligt uppdrag: att på hemmaplan arrangera en stor musikfestival med kända artister på scenen.

Han lyckades. Den 23 augusti är det dags för festivalen Mission Impossible. Det omöjliga uppdraget blev tack vare goda medhjälpare och hårt arbete möjligt.

För alla oss med gnagande samveten går det som alltid att trösta sig med de som haft det värre (även om den sortens tröst är en av de stora styggelserna). Jag tänker på sambon till en ung arbetskamrat, känd från en hemsida på nätet. Han började gruva sig svårt för den dag då han skulle börja jobba igen efter semestern.

Inget konstigt med det? Det var bara så att ångesten satte in när han hade två veckor kvar att jobba innan semestern ens börjat.

Där ligger nog även min släng av höstångest i lä.

Mer läsning

Annons