Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Att få träffa sina läsare är en ynnest!"

Annons

Stewe Claeson gör 23 författarframträdanden under november, men tycker aldrig att det är tråkigt att möta sina läsare.

- Det är hemskt kul. Just nu tror jag att jag läses av många medelålders som känner igen sig i det här jag beskriver som "livsavvecklingen" i min nya roman. Mina noveller läses av unga människor, många av de nya unga novellisterna har läst mig, och översättningarna av amerikansk poesi appellerar också till de yngre.

Romanerna tror Claeson läses av en läsekrets över 35 år som läser många samtida romaner. Ofta "damer som gillar den här nya, litet filosoferande litteraturen".

När läsare skriver till Claeson handlar breven ofta om hur de haft glädje av boken. De skriver hur de känner igen sig i dem och hur skönt de tyckt det varit att läsa en text på Claesons språkliga nivå.

- Jag får också brev som påpekar fel av olika slag. I beskrivningen av platser till exempel. Det är väldigt vänliga brev, präglade av en stor värme och generositet.

Unni Drougge tycker att hon har en ganska bra bild av sina läsare. I alla fall de som hör av sig med telefonsamtal och brev, eller kommer fram för att prata litet och få sin bok signerad när hon är ute på boksigneringar i bokhandeln.

Drougge debuterade med romanen "Jag, jag, jag" 1984.

- Numera är mina läsare alla sorter. Kvinnorna överväger. I början fanns en övervikt unga kvinnor. Det var medelålders damer som köpte mina böcker till sina döttrar. Nu är det döttrarna som köper dem till sina mödrar.

- Mina verkliga fans, min "hardcoregrupp", är tjejer i 20-30-årsåldern.

I breven och telefonsamtalen tar Unni Drougges läsare mycket ofta upp personliga saker. De berättar om hur de använt böckerna för att fatta viktiga beslut. De berättar om sin pojkvän som inte är särskilt snäll och om sin skilsmässa.

Drougge får också brev med konkreta frågor från kvinnor som drömmer om att bli författare själva, om hur hon lyckats kombinera skrivandet med barnen och hur hon arbetar med sin stil i böckerna.

På frågan om hon tänker på någon implicit läsare när hon skriver svarar hon först nej. Men senare berättar hon om sin starka önskan att nå sin publik, som hon känner att hon inte vill svika.

- De var ju de som räddade mig. Det är de som började bygga mitt författarskap vid en tid när jag inte hade så mycket annat. Jag brukar tänka på kvinnor som kommit fram till mig på bokhandlar och tänka "hoppas hon gillar det här".

En författare är förstås sin egen första läsare. Unni Drougge försöker hålla isär rollerna så långt det går.

- Jag skriver ett kapitel och lägger undan det. Jag väntar i det längsta med att läsa vad jag skrivit, men till slut måste man ju ta oskulden på sin roman.

Numera njuter Unni Drougge av läsarmöten och känner sig bekväm i rollen som författare av kött och blod.

- Det känns som att jag är skyldig mina läsare det. Jag måste tilllåta dem att ställa alla möjliga frågor om mig och om vad de läst.

- Herregud! Det är en glädje och en ynnest att träffa människor som är så intresserade som ens läsare, som kommer till bibliotek för mina uppläsningar

i stället för att sitta hemma och titta på tv eller nå't.

- De är en utrotningshotad art.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons