Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Återbördad till barndomsstaden

Annons

I bokhyllan står hans produktion ihoptryckt. Ett 30-tal boktitlar i flera utgåvor, pjäser och essäistik. Ett imponerande livsverk så långt.

Men först av allt vill han prata om sina träskulpturer med små människor som klättrar runt på stegar. Han är nästan mest en skulptör numera, säger han.

Och teaterchef! På Lars Ardelius sommarteater på Gotland spelar P C Jersild, Per Wästberg, Sverker Åström och andra sommargotlänningar nummerrevy varje år. Journalisterna kryper i buskarna, berättar han. Men repertoaren är hemlig och ska så vara.

Att Lars Ardelius är en omvittnat social människa är inte svårt att lista ut. Det sägs att han känner alla svenska författare det är något bevänt med.

Men nu pratar vi om Falun och boken, säger han plötsligt. Du är ju från lokaltidningen så då ska vi prata Falun.

Han kan inte längre undanhålla mig en gammal barndomsramsa om den gamla färgfabrikanten Herdin i Falun:

Gubben Herdin

Sitter på ett skrin

Skiter margarin

Torkar sig i arslet med Falu Kurir'n

Av leendet att döma skulle han kunna ha diktat den själv. Den är mycket vulgär, påpekar han, och tar den en gång till.

Om det stämmer som Lars Ardelius säger, att befolkningen på ålderns höst tvingas in i ett A-lag och ett B-lag beroende på hur de levt sina liv så måste Lars Ardelius ha levt klokt. Han tillhör definitivt A-laget. De vitala.

Han har fyllt 77 men drar inte ned på skrivandet. Som alltid har han tre böcker på gång samtidigt. Det är som när en höna lägger ägg, säger han. Det ligger ett ägg färdigt längst ut i röret och flera små bakom.

Men i en essä om skapandet påstår han att romanförfattare till skillnad från kompositörer och konstnärer sällan gör några storverk på äldre dagar. Det har med minnet att göra. När författarens allra viktigaste redskap sviker så är det kört.

Undantag finns, Thomas Mann kanske, men efter fyllda 70 är det svårt.

- Det är ett kraftprov på många sätt. Man är utmattad när man suttit några timmar vid maskinen. Det är frestande för en äldre författare med gott renommé att vila på sina lagrar i stället för att börja med något man kanske inte blir klar med. Och risken är rätt stor att man repeterar sig. Gör om samma sak man gjort.

Men det svåraste hindret har kanske med sinnesstämningar att göra.

- Man behöver ha någon sorts glättighet för att skriva. Flaubert sade: "För att åstadkomma någonting bra så behöver man vara munter". Och livsäventyret är ju lite gråtonat numera. Det ilar inte så mycket i en. Man tänker inte: "Åhh, åhh... Italien".

Är det därför du skriver noveller nuförtiden?

- Nej, jag har faktiskt just sålt en tjock roman som jag och min fru har skrivit - tillsammans. Om vallonerna, den första invandringsvågen. Men det kan vi vänta med, den kommer först nästa år. Jag talar gärna lite mer om Falun om det är ok?

Lars Ardelius senaste novellsamling Ingen ålder som mötts med uppskattande recensioner är på alla sätt en gammal historia. Temat är åldrande. Men den är ingen katalogaria över kroppsligt förfall utan handlar mer om de livsval som borde gjorts men aldrig gjordes.

På en hurts jämte bokhyllan står en av hans skulpturer. En åldersstege. Stegen är sönderbruten och på stegpinnarna sitter ett barn, en yngling och en åldring. Alla tre håller i sin egen del av livet och försöker balansera den så gott det går.

Man får ta en bit i taget, tycks den vilja säga.

Och i boken återvänder Ardelius till sin barndoms stad - Falun. Han är "återbördad till födelsestaden", som det heter i boken.

I alla berättelser, från det gamla bögparet som äntligen ska flytta ihop på Lustigknopp till kvinnan som vill ställa ut sin mans backhoppartavlor på Slaggatan så faller blickarna ständigt på den lilla staden vid gruvan. Kritiskt granskande blickar.

- Till och från tycker jag staden är värd ett besök, jag var där senast för en månad sedan. Och jag blir fortfarande lite pirrig när jag hör vissa namn. Lustigknopp, Lugnet, Tisken... som verkligen var "taskig" kan man väl säga... Stora Stöten...

Lars Ardelius har tidigare beskrivit hur hans mor började gråta när hon första gången fick se slaggvarparna i Falun. Staden var så ful, tyckte hon. Och visst har Falun alltid varit ett lite högfärdigt ställe. Fast inte så mycket värre än Sigtuna, kanske. "Känner du av Siiigtyyna-andan?" var en av de första frågor han fick när han flyttade dit.

Tycker du om Falun?

- Man kan säga att jag förhåller mig godmodigt till Falun. Med lite sentimentalitet. Mina föräldrar är döda sedan länge och min syster är död, så det blir ju ganska snabbt att jag tänker på dem när jag kommer upp. Ofrånkomligen blir det alltid något stänk av tragik när man är där.

Den som läst Lars Ardelius memoarer kan knappast glömma berättelsen om hur hans far begick självmord och lämnade efter sig en lapp med texten: "Detta är inte bara Lars fel".

En far som Lars Ardelius försiktigt säger att han hade besvär med. En märklig hatkärlek. Så visst har han kluvna känslor för Falun och ungdomen.

Har han förlåtit sin barndom?

- Jo, det får vi väl hoppas, vid Gud. Mitt förhållande till barndomen är väl rätt stillsamt...

Varför återkom du till Falun i din nya bok?

- Jag har ju inte skrivit så mycket om Falun. Min bok Kronprinsarna handlar om ett tvillingpar från Falun, och i memoarernas första del är det bara Falun, men ämnet var inte så utskrivet för mig.

Men staden har förändrats.

- En ändring som definitivt inte är bättre är trafikmaskineriet som lagts över stan, det var gammal fin bebyggelse där. De har förstört vår cirkusplats framför stationen. Stadsparken är det inte mycket kvar av. Där var det ju lite paradisiskt förr.

I bokens Falun rör sig en grupp människor som vill förändra sina liv snabbt. De inte gjort det de borde gjort för länge sedan. Kommit ut som homosexuella, skilt sig.

- Man kan inte tänka som somliga karriärister: "Vid 65 ska jag börja bry mig om människor". "Ska jag börja läsa om 1300-talet eller spela pingpong?" Man får den ålderdom man har bäddat för, man måste tidigt vara nyfiken, engagerad och känna empati.

Och liksom sina novellgestalter har Lars Ardelius lite bråttom. I alla fall med skrivandet.

- Jo, jag är ju 77 och så ska det vara någon ordning på huvet också.

Och skrivandet kan vara ett sätt att hålla tankarna på döden borta.

Lars Ardelius drabbades nyligen av stor personlig sorg. Hans dotter gick bort i somras. Men själv var han mer rädd för döden i unga år. Fruktansvärt rädd, faktiskt.

Tillsammans med PC Jersild har han skrivit en bok med 40 essäer om döden. Ett arbete som fick honom att känna lättare inför döden.

- Apropå att dö så känner jag som Woody Allen: "Jag är inte rädd för att dö, men jag vill inte vara med när det händer". Rädslan för döden är ju lite rädslan för livet.

Han drar ett par aforismer till. En Oscar Wilde, en folklig sentens.

- Jag har skrivit en aforism själv som jag är ganska nöjd med. "Man måste ha levt länge för att inse hur kort livet är".

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons