Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Assefa ger Nancy liv

Annons

Dalateatern i egenskap av teaterchefen Astrid Assefa är ute och spelar teater i länets bystugor. Och om Kärringberget utgör något sorts genomsnitt så gästas de av teatersällskap ungefär vart åttionde år.

Och det är ett litet äventyr att spela på länets minsta scener. Det kan få en och annan besökare att svära litteraturhistoriska eder när de letar bystuga i det iskallaste duggregnet på en generation.

Men väl inne glöder berättelserna desto mer.

Och visst är det den proletära stugvärmen som hettar i kinderna på de närvarande när Astrid Assefa berättar Elsie Johanssons historier om Tå-pelles och flickan Nancy. Historier som säkert är till störst behållning för de som läst hennes romaner men inte desto mindre gripande och utsökt skrivna.

Assefa blir Johanssons romanfigur Nancy, som är något så unikt som en modern, kvinnlig arbetarhjältinna. Hon växer upp under de knappaste förhållanden i ett samhälle där prästens omdöme om ens karaktär fortfarande kan forma ens framtid.

En arbetarhistoria, men mest av allt en kvinnohistoria.

Det snubblar lite i dramaturgin i bland, men fattas annat när man spelar ett collage av texter som föreställningen kallats. Johanssons poesi och romanpassager blir ömsom berättarteater, ömsom gestaltade karaktärer, ömsom musik.

Till att börja med hålls publiken mest milt berusad av Astrid Assefas framfart. Hon har ett lustfyllt förhållande till publiken, hon bjuder in med ett rättframt tilltal. Bara i bland blir Nancy en smula Polyanna-kavat. För hur kan man egentligen prestera sådana magnifika leenden i en sådan nervförklenande misär?

Snart nog dras publiken in i en längre berättardans om Nancys tonår, då hon får upptäcka att klassamhällets syra och könsojämlikhetens sörja täcker botten i alla livets fallgropar.

I kärleken, i dansen, på jobbet.

Hon upptäcker männen. Hon upptäcker mensen som inte ens får ett namn av mamma. Hon upptäcker sitt eget ursprung, sin egen historia och sin egen plats i livet.

Och en sak är säker. Den platsen är i alla fall inte där Nancy är just nu.

Föreställningen är en dialog mellan Assefa och tonsättaren Ari Stockås akustiska gitarr. Flyhänt jobbar han oavbrutet med den. Trummar, spelar och leker fram bossanova och jazz.

Det hela är egentligen upplagt för lågmäld och intim teater, men faktum är att det bullrar och lever om hela tiden. Bullrar ikapp med blåsten där ute.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons