Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Arrangörerna dör sotdöden

Annons

Den klassiska musiken är inte i kris. Den överger ett konservativt mönster för kulturkonsumtion och -bildning och har i stället blivit var mans egendom med cd-skivan och cross over-tänkande som murbräckor.

Har någonsin så många lyssnat på klassisk musik som nu? Troligen inte. En Best of Mozart snurrar i var och varannan musiklyssnares cd och mp3-spelare.

Men det är befogat att prata om kris för den levande musiken, åtminstone i vissa genrer. Konstmusikarrangörerna upplever fem omvälvande trender:

1. Vulgariseringen. Också klassiska violinister tar av sig kläderna för att sälja fler skivor (se Linda Lampenius). Stjärnkulten ändrar karaktär och lånar populärkulturens former.

2. Trivialiseringen. Klassisk musik skrivs allt oftare om och förenklas så att också breda musiker och sångare ska klara av den rent tekniskt (se Helmut Lottis toreadoraria i dansbandstakt). Här finns också klassiskt skolade musiker och sångare som förenklar musiken av rädsla för att bara de initierade ska uppskatta originalversionen (se tenorer som Beltràn och Carreras).

3. Populariseringen. Populärmusik kryddar anrättningen med klassisk musik. Pavarotti och Dion. Berlinerfilharmonikerna och Scorpions. Sammansatta musikprogram à la Dalhallas bussbolagskonserter har stort genomslag. Här spelar en sinfonietta efter en trubadur, en jonglör och en folkmusikgrupp.

4. Regionaliseringen. Det finns ett klart sug från publiken efter att höra "våra" artister - solister från orten eller regionen (oavsett om de är riktigt bra eller inte) (inga namn nämnda).

5. Spektakuläriseringen. En konsert med bra musikinnehåll räcker inte längre. Inramning och konsertlokal bör också vara spektakulär (se Dalhalla, Falu gruva, Bullerforsens kraftstation etcetera).

Vad har de mindre konsertarrangörerna då gjort för att fånga upp den nya efterfrågan eller alternativt återuppfinna sina traditionella konsertformer nu när det uppenbarligen inte räcker med godare kaffe i pausen? Inte mycket. Jag lyfter på hatten för kammarmusikföreningens i Borlänge goda introduktioner och livaktiga medlemstidning.

Andra arrangörer har i stort sett kört på som vanligt. I våras drog Kammarmusikföreningen Siljan sin sista suck.

Styrelsens förslag inför årsmötet den 10 november i Falu kammarmusikförening är att lägga ned verksamheten. På bara några år har medlemmarna blivit klart färre, abonnemangen allt färre, kostnaderna högre och det offentliga stödet i praktiken (bland annat genom det offentligas "internprissättning" av konsertlokaler) klart lägre. De sju konserterna per spelsäsong krymptes till fem. Stora Enso tackade nej till fortsatt användning av Bergslagssalongerna för konstmusikverksamhet.

Föreningen har gjort förlust de senaste åren. Genom ett testamente som fyllde på kassan har underskotten kunnat täckas. Nu går det inte längre - också de pengarna är slut.

Ska man ropa "kulturskymning!" åt utvecklingen eller tyst acceptera att Darwins principer om de starkares överlevnad tycks gälla också på konstmusikens område?

Både och. Och varken eller.

Någonting behöver hända med konsertformen. Nu blir det en drastisk förändring - allt fler kammarmusikföreningar tycks gå mot sotdöden.

Det ska bli intressant att se vilken Fenix som uppstår ur askan. För kammarmusiken kommer inte att tystna - bara söka sig nya former.

Mer läsning

Annons