Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Armbrytning som aldrig tar slut

Annons

litteratur | roman

på solfläckens barnhem Stefan Hammarén

H:ström text & kultur

Stefan Hammarén har med sina två romaner - Med en burk soppa och Konservöppnare bok - etablerat sig som en av de få svenska surrealistiska författarna av i dag.

Redan i hans romaner fanns det ett rikt inslag av poesi, en styltad staccatoaktig prosalyrik. Nu debuterar han med en diktsamling som har samma språkliga iver, en hängivenhet till ämnet genom språket. Språket är viktigare än det berättade, som det ter sig.

Dikterna handlar framför allt om uppväxten till poet, och den vägen är tydligen lika lång som besvärlig.

Det känns som om hela diktsamlingen är ett stödpaket till Hammaréns romaner. Visserligen av en lättare form, men av samma berättelse utan att den ändå direkt upprepas. Här förekommer precis samma envishet att försöka komma fram till det sagda.

Fortfarande vill inte Hammaréns text öppna sig, utan är nära oåtkomlig om man som läsare vill veta exakt vad han egentligen vill säga som poet. Som läsare måste man konstruera det mesta själv.

Dikterna är av varierad längd och följer inget genomgående mönster.

Det är en slags metadiktning, om de stora frågorna kring att gestalta och skapa, dess eviga vedermödor och varför man måste göra det. Hammaréns diktning känns därigenom högst angelägen. Det är svårt att peka på direkta förebilder hos andra författare, precis som med romanerna är han sin egen.

Diktsamlingen blir en armbrytning mellan läsaren och poeten som aldrig vill gå över.

Man läser för att han retar, och man läser för att han förutsätter så mycket hos läsaren. Han utmanar och förstör språket med sina ständiga övergrepp. De behövs ändå, dessa aviga poeter, med sina märkliga uppbrott. Hammarén hör till de mer intressanta poeterna.

ANDREAS SJÖGREN

Mer läsning

Annons