Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Årets Jussi- stipendiat spelade upp

Annons

Från den inledande mollstämda Orsapolskan till den avslutande neapolitanska slagdängan utstrålar Kalle Moraeus musikglädje. Det var välfunnet av förvaltarna av Björlingfonden att i år ta fasta på att statuterna har en formulering som var tredje år öppnar för möjligheten att ge stipendiet till en musiker från Dalarna (för sångare har Stiftelsen Kungliga teaterns solister möjlighet att uppmärksamma övriga år).

Al Pacinos blinda tango i "En kvinnas doft" gjorde intryck på Moraeus som tog reda på att den heter "Por una campesa". Här sjöng Moraeus själv uppbackad av de förträffliga musikerna Anders Lundquist, piano och Johan Granström, bas - båda från Moraeusprojektet Hej Kalle.

Också den som passionerat avskyr jazz på fiol (som underteckad) tvingas kapitulera inför Asmunssen-inspirerade "You are right".

Det finns en avspändhet i allt Kalle Moraeus gör. Det betyder inte att det inte är på allvar, att det inte är på riktigt. Men visst är han mest "på hemmaplan" i folkmusik, i sin egen viskomposition till dottern Johanna, i Leif Göras visa till sin dotter Anna och i Pärra Moraeus "Koppången" (som för övrigt inspirerat många, inklusive Ann Sofie von Otter att göra inspelningar).

Den ärlighet och enkelhet som Moraeus visar när han säger att han nu ska spela världens vackraste musik och sedan gör Bachs tredje orkestersvits air, träffar publikens hjärterot. Det gör också obligatoriska "O sole mio" (när han låter publiken önska vet han vad den ska välja och prisutdelande Kerstin Meyer har redan hejat på den). Därför får Kalle Moraeus stående applåder av ungefär 250 personer.

Och någonstans inbillar jag mig att Jussi Björling (en annan musiker för vilket allt var Natur) ler från sin olymp.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons