Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är all konst lika bra?

Annons

SVT visade nyligen Ernst Billgrens dramaserie AK3, en berättelse om en konspiration i konstvärlden. Här fanns ett hemligt sällskap av uppsatta med makt att bestämma vilka konstnärer som skulle få erkännande.

Bakom Billgrens lätta ironi anades en seriös diskussion. Inte minst handlade den om akademiers och stipendienämnders makt samt frågan vad som egentligen är god konst och vem som har rätt att bestämma det.

Det här var också frågor som stod i centrum för det seminarium som bland annat Svenska Akademien anordnade i Börssalen den 29 mars 2006. Boken Högkultur som subkultur återger en serie anföranden från seminariet.

Horace Engdahl funderar över vad som i dag händer med "folkbildningen", ambitionen som syftade till att göra kulturskatterna tillgängliga för alla.

Så sent som i 1974 års regleringsbrev till statliga kulturinstitutioner formulerades uppdraget "att motverka den kommersiella kulturens negativa verkningar."

Verkligheten i dag är annorlunda, konstaterar Engdahl. Det är sant. Att "nå ut" har blivit allt viktigare. Sedan kan man vara konstnär eller programmakare på SVT.

Som så många andra verksamheter har även kulturområdet utsatts för en marknadsanpassning. Men inget är alldeles nytt under solen, även Mozart var medveten om sin publik och såg till att värna om den.

Gränslinjen mellan högt och lågt är, åtminstone utanför de arton stolarnas krets, inte längre självklar. Sedan 80-talets postmoderna debatt har gränsdragningen varit ifrågasatt.

I många dagstidningar, däribland den här, har nöjessidan blivit en del av kultursidan. Populärkulturen separeras inte från finkulturen. Är det här något att uppröras över?

Den som sysslar med en konstform som tidigare ansågs "enklare" tycker förmodligen inte det. Smakdomare inom "finkulturen" har ibland en annan uppfattning.

Men har då alla verkligen lika god smak och samma förmåga att bedöma konstnärlig kvalitet? Personligen tror jag inte det. Erfarenhet och kunskap är ofta en tillgång när det bättre ska skiljas från det sämre.

Men en kritiker måste samtidigt vara medveten om att det som en gång i tiden ansågs som "skräp" ibland har visat sig vara det som lever kvar och vars värde blivit uppenbart först i efterhand.

Smakdomarna har långt ifrån alltid visat sig få rätt. Johan Fornäs lyfter fram jazzen som exempel och då särskilt Louis Armstrongs första Sverigeframträdande 1933. Gösta Rybrandt recenserade konserten i Aftonbladet:

De odefinierbara bölanden han igår frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer.

Rybrandt var långt ifrån ensam om att skriva ned Armstrong och jazzen. En lärdom kan dras. Att döma ut hela genrer är något man ska akta sig för.

Det här betyder inte att allting är lika bra. Bara att det inom varje genre finns god konst och sämre. Öppenhet och nyfikenhet är nödvändiga egenskaper för den som vill bedöma ett verks kvalitet.

Även schlagerfestivalen kan visa sig rymma musik som kommer att gå till historien. ABBA:s Waterloo har möjligen redan gjort det.

Det innebär inte att man måste applådera att festivalen blir allt mer lik en dokusåpa med utröstningsmoment, en följetongsform som breder ut sig över hela våren och skriverier där varje deltagare utnämns till "stjärna" oavsett begåvning.

Vad vi än lägger in i begrepp som "konstnärlig kvalitet" och "folkbildning" finns det förmodligen ett dilemma i att det mest lättsmälta bereds allt större plats i offentlighetens ljuspelare.

FREDRIK BORNESKANS

Mer läsning

Annons