Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Apropå det här med galor

Annons

Jag tycker det är så besvärligt det här med världen. Och att det inte finns några lagar och regler.

Nu kanske du tänker stopp där! och viftar lite med Svea rikes lag, ett abonnemangsavtal med Telia Sonera eller Ebba von Sydows inne och ute-lista. Det jag syftar på är snarare att det saknas regler som går att applicera på alla situationer, alltid, och det gör livet så komplicerat. Vad ska man tycka, vad ska man tänka.

Från galasäsongen har jag två exempel.

Jag var på burlesque en gång på Lower East Side i New York. De uppträdande tjejerna presenterades av en två meter lång bög i en blå kanindräkt, och hade alla olika gimmickar. Min favorit var "The laziest girl in town", vars akt slutade med att hon satt i en soffa iförd endast brynja och trosor, den ena handen nedstucken innanför dessa, den andra handen hållandes en öl.

Inte en enda gång under kvällens gång kände jag mig illa berörd, så som jag fått för mig att jag skulle bli av en "vanlig" striptease (har dock aldrig bevistat någon.) Inte en enda gång tänkte jag att kvinnorna som uppträdde var någon sorts offer, de hade otroligt roligt och vi i publiken också.

von Teese besökte Elle-galan, där hon blev utsedd till "best dressed international star". Hon tog emot sitt pris och lite senare, när alla blivit fulla, höll hon show. (Den slutade, som brukligt är, med Dita nästan naken i ett gigantiskt martiniglas). Och nu visste jag inte vad jag skulle tycka. Jag var fascinerad, det var vackert, men samtidigt var det något som kändes väldigt, väldigt fel. Kanske beroende på att några packade annonssäljargrabbar i 45-årsåldern stod framför scenen och brölade "öhhhhh" och jag tror jag hörde ett "viiisa!!!" också. Jag tror, att om jag hade sett Dita på den där klubben på Lower East Side, så hade jag tolkat hela uppträdandet annorlunda. Nu kändes hon så liten, skör och utsatt. Inte något att bara bli glad, upplyft och underhållen av.

Nästa exempel kommer från grammisgalan. "Hur kändes det att Dregen och Christian Walz presenterade årets kvinnliga artist som Årets ligg"? Jag fick frågan flera gånger efter tv-sändningen.

Jag tror, att om det var som förr i tiden, när jag som tjej och musiker/artist i princip alltid kände sig ensam och lite utsatt i sådana här sammanhang, då hade jag tagit illa upp av presentationen. Tyckt att den var sexistisk, reducerande. Nu blev det mest bara töntigt. Nu var vi så många tjejer, både bland de nominerade, bland musikerna, bakom scenen, på den och framför den. Absolut inte i majoritet, men med en känsla av gemenskap, att det är vi som har något att komma med.

Det som jag tyckte var tråkigt med Grammis var att nästan ingen, förutom Salem Al fakir, hade tagit sig tid att komma på något genomtänkt att säga. Allt skulle bara tramsas bort, det var inget högtidligt. Och så blir man förbannad på den så kallade musikeliten när den inte har vett att hålla tyst och visa respekt när de "smalare" (klassisk, visa etcetera) pristagarna håller sina tacktal.

Mer läsning

Annons