Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äntligen sommar

Annons

Först så försöker drottning Elizabeth II av England avtvinga mörkrets furste Ozzy Osbourne ett löfte om att han inte ska svära eller leva rövare när han kommer hem till henne på 50-årskalas.

Och vad händer sedan?

PETTERSSON

Jo, en halvtimme efter Ozzy och bandets soundcheck så fattar halva jämra Buckingham Palace eld och brinner nästan ned till grunden i den värsta katastrof som drabbat det brittiska kungahusets palatsområde sedan tyskarnas nattliga blixtbombningar under andra världskriget.

Några dagar senare kommer beskedet att gitarristen Zakk Wylde plötsligt insjuknat så allvarligt att han måste flygas hem till USA för akut läkarvård, och att de resterande Ozzfest-spelningarna i Europa därför ställs in.

Ozzy fick i alla fall sjunga för drottningen till slut. Innan dess har han skakat tass med George Bush, och käkat middag i Vita Huset.

Båda händelserna kvalar med lätthet in på tio-i-topplistan över de senaste 50 årens mest bisarra nöjeshändelser.

Ozzy. MTV:s nya nallebjörn. Ett föredöme för fäder världen över.

Helt underbart.

Men just nu är vi förstås många som känner oss lite snopna över att Ozzfest i Globen den 11 juni inte blir verklighet. Lite synd är det om oss. Snyft.

Den här sommaren är det dock sannerligen ingen brist på rock'n'roll-äventyr att se fram emot.

Själv befinner jag mig i skrivande stund på Sweden Rock Festival 2002 i Blekinge.

Här lyser solen. Här är det varmt. Här blixtrar havet blått i brisen.

10 000 festivalare hade tidigt på fredagen tjackat tvådagarsbiljett, och nu firar detta batteri evigt unga skägglurkar sommarlovets ankomst med att vagga sina hängande bukar till Ted Nugents gitarrock och Rob Halfords avgrundsylande.

Sweden Rock är något så sällsynt som en skön nostalgifestival. Jo, faktiskt. Jag hatar nostalgi. Men just den här festivalen doftar charm och gräs och vänlig trivsel hela vägen in i mål.

Den markerar också startskott för sommarens festivalvåg.

Personligen ser jag just den här sommaren fram mot så mycket att jag vare sig har tid eller plats att rabbla upp alla tänkbara höjdare här och nu. Men låt mig för all del bjuda på några smakprov från vad som komma ska, aperitifer som borde få det att vattna sig i munnen även på de mest kräsna musikälskare.

Nästa helg är det Hultsfred. Där spelar Suede, Sonic Youth, Slayer, A Camp, Röyksopp, Black Rebel Motorcycle Club och jag längtar-längtar-längtar efter att få kolla in Gemma Hayes och Agnostic Front.

I slutet av juni är det dags för Roskildefestivalen, och den blir med stor sannolikhet sagolikt vacker i år. Fem artister att se fram lite extra mot där? And You Will Know Us By The Trail Of Dead, Travis, The Beta Band, White Stripes och Steve Earl.

Och så, till sist, ett band att se fram emot extra-extra-extra-extra mycket. PRIMAL SCREAM.

Bobby Gillespies fantastiska revolutionsorkester spelar i Danmark först, men också under björkarna på Arvikafestivalen mitt i juli.

Men Dalarna då? Jo, jag är allt lite intresserad av vad Kebnekajse tänker hitta på under FFF. Och jag ser fram emot att få se vår egen folkmusikskribent Maria Hulthén lira tillsammans med Pers Hans på Dalarnas museum. Gigen där brukar vara tjusiga värre.

Kristoffer Åström & Hidden Truck på Peace & Love kan bli vackert.

Och så kommer ju slynglarna i Fattaru och Fjärde världen till fredsfestivalen. Bara en sådan sak gör naturligtvis sommaren värd att leva.

Mer läsning

Annons