Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ångest i läcker koreografi

Annons


teater | Ludvika

Stilla vatten

av Lars Norén

Riks drama/Judiska teatern

regi: Lars Norén

i rollerna: Stefan Sauk, Etienne Glaser, Eva Millberg, Per Burell, Annika Wallin, Bengt CW Carlsson, Charlotta Larsson

Aveny, 31/1

Två och en kvarts timme andlös uppmärksamhet från Folkets hus-publiken i den fullsatta salongen är bara rättvis. Scendekoren är sparsmakad och läcker, ren och slät, utan störande konturer, som en illustration av Yrjö Edelmann från tidigt 70-tal. Inte en överlappning i perspektivet som inte känns totalt genomtänkt, inte ett drag i skådespelarnas ansikten som stör helheten.

Det är vackert och exklusivt, en perfekt inramning till den snabba och ironiskt humoristiska dialog med djupa bottnar som fullständigt flödar mellan gestalterna.

Emma (Charlotta Larsson) och Daniel (Etienne Glaser) har just bjudit på middag, en middag för tre par, men med Daniels bror Jonas närvarande, stundtals som en bakgrundsskugga, emellanåt som aktivt deltagande i konversationen på sitt eget klokstörda sätt.

Rappt vidrörs spänningar inom parförhållandena liksom mellan de sju, tangerar stora händelser och problem - psykologiskt drama, existensialism och världspolitik - utan klara gränser.

Skuggan från nazismen hänger över de sex med judisk bakgrund, även om det är brottsmålsadvokaten Daniel som har den tydligast uttalade aversionen och frågorna.

Kulturredaktören Josef (Stefan Sauk) säger sig känna sig utanför de övrigas koppling till förintelsen, men vill inte ta ansvar för att en av hans tidnings krönikörer jämfört sitt snigelutrotande med händelserna i Auschwitz.

Över paret Judith (Eva Millberg) och Mattias (Bengt CW Carlsson) vilar bitterhet över barnlösheten. Hennes stumma anklagelser mot honom som uttalas genom blodiga tamponger som hon aldrig spolar ned.

Emma och Daniels döda dotter Jessica passerar genom rummet såväl fysiskt som osynligt. Josef ignorerar Sofias (Annika Hallin) hesa bekännelse om den abort hon nyss gjort, medan den autistiske Jonas (Per Burell) är såväl klarsynt som frånvarande i till synes osammanhängande funderingar.

Askan vandrar mellan gestalterna, i bokhyllorna och stundtals i replikerna. Symboliken är tät och rörelserna dansliknande vackra.

Det är svart dramatik i ljus gestaltning och underhållande ångest med bottnar man kan välja att våga se, med imponerande skådespelarinsatser, där det är svårt att riktigt inse att gestalterna inte kommer att stanna i scenografin för evigt.

LENA RELTE

Mer läsning

Annons