Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Angelägen barnpjäs

/
  • Hallå Zorn! Patrik Pettersson i rollen som en förvirrad och strängt upptagen Carl Larsson i Dalateaterns nya barnpjäs Hemma.

Annons

Det är ett tecken på att det rör sig om god dramatik när det finns så många lager i ett material att det innehåller reflexionsanmodanden för såväl kulturredaktören som åttaåringen.

Jag är särskilt imponerad av den existentiellt/filosofiska nivå som Kersti Björkman hittat i sitt stoff. Hon ställer frågor om vad som är eftersträvansvärt vad gäller att rigga sin dagliga fysiska tillvaro, det vill säga bostaden.

Hon undrar om det är ok att bättra på verkligheten, om det går att bo i en dröm eller en idyll, om en bild eller ett konstverk någonsin är sann och vad drömmar och fantasier om andra platser och hem är värda.

Manusets impulser kommer uppenbarligen från goda iakttagelser av den rådande vurmen för inredning. Det går inte att slå på någon tv-kanal som inte visar hur koja kan bli slott. Floran av inredningstidningar i ingenmanslandet som vetter mot livsstilsmagasin har växt till en regnskog.

I Hemma läses det glossiga Drömhem. Det skulle lika gärna kunnat röra sig om Family Living, Sköna hem, Allt i hemmet, Hus & hem, Lantliv, Residence ellerr Gods & gårdar. Som i sin tur är förvillande lika Ikeas tidning till sina kunder.

Vad är ideal? Vad är råkommersialism?

Gymnasieungdomar väljer hantverksutbildning efter föreställningar om sannolikheten att få måla om en lägenhet på 12 minuter i tv - för så går det ju till?!

När Vanella och hennes pojke Leif Boman efter elfte flytten baxar in flyttkartongerna i lägenheten i höghuset och möts av 50-talstapeterna börjar Vanella genast drömma. Om repfri parkett och vita designersoffor.

Hon vill inte vara ha det svalt och behagligt inredningsmässigt. Hon vill vara sådan också. Frågan om det är sin persona eller sin lägenhet hon inreder. Möjligen ser hon detta projekt som ett krav på att anpassa sig till det svenska.

Jag antar att hon kommer från Balkan. Hon pratar gärna högt, får många infall och spelar hög balkanmusik.

Leif drömmer istället om att få en katt, symbolen för bofasthet, att få ta hem kompisar och bjuda på micrade bullar.

Vanella är så inställd på ständiga förbättringar att hon till slut tycker att de ska avstå från att packa upp. De skickar ett MMS-flyttkort till den frånvarande pappan och gör upp om en ryckig tillvaro med besök av mammas fästman Gösta på lördagar och varannan torsdag. En modern familj helt enkelt.

Jämfört med detta framstår Leifs dagdrömmerier kring tavlan han fått av sin farmor, Carl Larssons Sjusoverskans dystra frukost, som rena idyllen. Genom manusets känsliga användande av något som liknar magisk realism och genom en oerhört begåvad scenografilösninge med vändbara skärmar byter motivets Kersti och Leif plats och tid.

Här får Leif klart för sig att Carl Larsson i själva verket är virrig, idylliserande och frånvarande. Hemmet i Sundborn är som en rondell där alla åker igenom. FK gör reportage, målarcirklar studerar och tyska turister vandrar runt. Zorn ringer. Strindberg ringer.

Carl har dålig kontakt med sina barn. När han talar om att "göra barnet färdigt", menar han både sitt motiv och sitt ideal. Men Kersti känner sig obekväm i rollen som vandrande modell.

I det effektiva symbolspråket står penseln för såväl Vanellas inredningslusta (och självförverklingsprojekt) som Carls konstnärligt färgade verklighetsflykt. Dessa föräldrars verkligheter griper in i varandra över seklerna.

Där katten i nutiden står för hemtrevnad stod den på Carl Larssons tid för en förlängning av bondesamhällets brukssyn på djur. I Carl Larssons hem är de många katterna mest ivägen. Pissar på golvet gör de också.

Men i vår tid är katter den högsta lycka för ett litet barn; det är nästan Astrid Lindgren-varning på slutscenen där Leif och Vanella öppnar dörren för den krafsande katt som trots att ägaren flyttat ut ändå betraktar lägenheten som hemma.

Katten får mycket riktigt heta Larsson.

Man ska komma ihåg att Carl Larsson-gården som den ser ut idag också är ett fruset stycke tid. När den var full av liv och verksamhet var den också föremål för ständiga förändringar och planer.

I detta finns stora likheter med Vanellas pågående ambitioner. Men där hon drömmer om det opersonligt stilsäkert rena vill Carl Larsson göra sin bostad till en förlängning av sitt myllrande, infallsrika jag.

Leif får inte någon direkt tröst av vistelsen på Lilla Hyttnäs. Han kommer hem till sin freestyles AC/DC:

Back in black,

I hit the sack,

It's good to be back

Riffen dundrar i hans huvud när han slänger sig i sin uppblåsbara fåtölj, bara ett av många subtila, eleganta och drivna grepp.

Åsa Ekberg-Kentros regi förmår göra övergångarna i fantasins gränsland sömlösa. I detta och en detaljerad personregi ligger hennes stora prestation. Skådespelaren Patrik Petterssons trulige Leif och förvirrat kreative Carl Larsson tolkas på kornet.

Maria Norgren är mest lyckad som Kersti, och går obesvärat i och ur dalmål och bruten svenska.

Eftersnacket med åttaåringarna, i den tradition kring barnteaterpedagogik som Dalateatern utvecklat, visar att kulturredaktören och ungarna funderat på samma saker fast de inte skulle uttrycka sig som i en sådan här recension.

Det är bra barnteater, helt enkelt.

HEMMA

av Kersti Björkman

Regi: Åsa Ekberg-Kentros

Scenografi/kostym: Anna Asker

I rollerna: Maria Norgren, Patrik Pettersson

Dalateatern, Falun, 9/3

Mer läsning

Annons