Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Än fängslar Röde Orm

Annons

Röde Orm seglar igen! Frans G Bengtssons mäktiga vikingaroman från 1940-talet besitter samma magi som när den först kom ut. Jag vet för jag läste dess två delar redan 1946, då de hamnade som skolpremium i min hand. Nu sitter jag åter trollbunden, denna gång lika mycket infångad av det arkaiserande språkets bärkraft, av livsvisdomen och humorn som av de hisnande äventyr som för länge sedan förförde mig.

I dag ser jag också vad jag inte begrep då: Hur nära denne geniale berättaren Frans G Bengtsson följt inte bara sina isländska förebilder utan också sagomästarna i Tusen och en natt. Samtidigt är boken en utvecklingsroman om en ung mans väg till mognad och en mild drift med människans maktlöshet när lusten efter älskog, ägodelar och ryktbarhet sätter in. Den enda kraft författaren sätter lit till är kärleken, som han låter slå ut både gudsmän och kämpar.

Gunnar Brusewitzs kapitelvinjetter förmedlar den våldsamma energi som Röde Orm rymmer, något som Arne Öström också lyckats fånga i sin omslagsbild.

Bokens första del, Sjöfarare i västerled kom ut 1941 och följdes 1945 av Del II, Hemma och i österled.

Redan från början var läsare och kritiker överens om att Del I gav den starkaste läsupplevelsen. Den bedömningen står sig, tycker jag. Till och med i sina mest händelserika avsnitt med skattjakt och slagsmål har andra delen en stillsammare puls än den första.

Händelserna utspelas i slutet av 900-talet då kristendomen börjat tränga ut asaläran i Norden. Fortfarande far vikingaskeppen mot väst och öst och daner och svear är fruktade och respekterade både i England och Irland och borta i östliga Miklagård. Präster och munkar predikar världens undergång och kristnandet har mer med köpslående och våld att göra än med tro.

Islänningasagans två nordiska kvinnotyper, den handlings- och viljekraftiga som inte går att styra och den milda eftergivna, finns med i berättelsen lika väl som österlandets mörkögda sköna förförerska.

Det hela börjar i skånska Kulla-bygden. Där försöker pojkvaskern Röde Orm rädda gårdens får från plundrande vikingar och kastas själv ombord på skeppet. Sedan får han vara med om sjöäventyr och överfall, blir roddarslav och hamnar i kalifens livvakt i Cordova i Spanien och vid kung Harald Blåtands hov i Danmark. Där förlorar han hjärtat till kungens sturska dotter Ylva och till en liten ettrig präst. Båda blir huvudgestalter i den fortsatta berättelsen om kämpen Röde Orm som utan att blinka ger sig i kast med döden med vapen i hand men är livrädd för drag och förkylning.

Märkliga svärd, en skatt, som inte står dvärgen Fafnes efter, en kvinnokarl till präst som till och med kommer under kjolarna på Ylva och slagsmål av samma format som i isländska Eddan får rum i berättelsen. Ja, inte är det barnkammarsagor man trakteras med, när Frans G Bengtsson skissar vidare på vår mytomspunna historia, men nog rivs man med som alltid, när en ordets mästare levererar en god berättelse.

INGER DAHLMAN

Mer läsning

Annons