Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amatörteater

Annons

Ett udda analytiskt grepp som sällan tillämpas på vita politiska ledare.

I rapporten kunde den svenska ambassadören konstatera att flera ledare i USA:s toppskikt är övertygade evangeliska kristna och därför har ett synnerligen kluvet förhållande till staten Israel.

Israel är för den evangeliske kristne en förutsättning för Messias återkomst men judarna är inte välkomna i detta nya Israel. När återkomsten väl inträffar har de att välja på att konvertera eller att lämna landet. Judendomen går under. Kristendomen segrar. En helt apokalyptisk trosföreställning.

Finns det nycklar till USA:s mellanösternpolitik i religionen?

De flesta reagerar nog med sund skepsis.

Att politiska handlingar drivs av djupt personliga, religiösa och nationalistiska övertygelser är inte märkligt och oftast inte intressant. Internationell säkerhetspolitik är ett maktspel som följer vissa regler, reglerade bland annat i FN.

Men när dessa regler fullkomligt sätts ur spel för att en av spelarna är oproportionerligt stark är det inte så märkligt att sådana spekulationer dyker upp.

Behovet av ett hållbart "varför?" har blivit skriande, inte bara för USA:s försvarare utan även för dess kritiker.

Alltsedan USA började förbereda sitt angrepp i höstas har konstruerande av ett "varför" bestått av en rad diplomatiska nödlösningar.

CIA kunde inte förse vapeninspektörerna med någon som helst nyttig information som visade på att Irak hade otillåtna vapen när inspektörerna lämnade New York i höstas efter att resolution 1441 antagits. Med sig hade de tre rapporter som inte var samstämmiga.

Inspektörerna hittade förvisso just det som USA rapporterade om: ingenting.

USA har sedan anklagat inspektörerna för att vara infiltrerade av Irak, de har presenterat hemliga bevis som visat sig delvis vara falsarier.

USA:s försök att hävda att Irak har "något" med Al Qaida att göra har knappast ens övertygat Bush-administrationens hårda kärna.

USA:s utrikespolitik har sedan länge blivit definitionen på kortsiktighet. Förklaringen till det är dunkel, kanske för att administrationen byts ut i stor skala efter varje presidentskifte, men även inom samma administration byter man gärna stol som i hela havet stormar. För femton år sedan stödde USA bödeln i Bagdad, Donald Rumsfeld skakade leende hand med Saddam Hussein på bilder som pinsamt nog nyligen publicerades i New York Times.

Då skulle den shiitiska regimen i Iran förintas. I dag är mullorna i Quom inte allierade, men nyttiga idioter vars indirekta stöd USA räknar med vid en invasion av Irak.

Och kortsiktigheten under höstens och vinterns iscensättande av Irakinvasionen är lika amerikansk som äppelpaj.

USA har utan dubier undanhållit information för både FN:s säkerhetsråd och dess vapeninspektörer - som man försökt ömsom misskreditera, ömsom förleda. Man har underminerat EU:s gemensamma utrikespolitik, sått split inom NATO samtidigt som man planerar att skapa en flyktingkatastrof utan motstycke. En flyktingkatastrof som FN:s katastrofhjälp begärt cirka 700 miljoner kronor för att kunna förbereda sig för.

FN får städa upp i lidandet som följer på USA:s icke-politik.

För det är en icke-politik det handlar om. Att drygt ett år efter den 11 september lyckas mobilisera de massdemonstrationer som syntes förrförra helgen, är ett kvitto på en oefterhärmlig diplomatisk katastrof.

"Avsätt Saddam", är numera det stora argumentet för kriget, när argument om brott mot säkerhetsrådets resolutioner visat sig vara ihåliga. Vulgärargumenten blir fler.

Men att likställa ett modernt bombkrig med att avsätta en diktator är inte bara dumt. Det är nonchalant och insiktslöst.

Men det är knappast förvånande att det sprids. En av krigspropagandans grundförutsättningar att ju att det finns tjänstvilliga språkrör som känner sig lite intelligentare när de upprepar åsikter som rymmer en gnutta cynism.

Att det inte finns några som helst folkrättsliga skäl för att bomba Irak (och jag skriver det igen - skapa en flyktingkatastrof utan motstycke. 1,45 miljoner flyktingar. I Iran bor redan 450 000 irakiska flyktingar, 2,4 miljoner afghanska och nu förbereder man sig för 900 000 till. Till det kommer inhemska flyktingar i Irak som ska leva i en krossad irakisk infrastruktur utan dricksvatten) står för de flesta bortom alla tvivel...

Eller?

Låt oss anta att om en nation inte följer en resolution från FN:s säkerhetsråd så bör nationen bombas. Listan på länder som bör bombas blir då lång. Först på den listan bör Israel stå. De FN-resolutioner Israel vägrar följa är både äldst och flest.

Så sker tack och lov inte. Resolutioner kan nämligen implementeras på olika sätt. Metodiskt, effektivt och långsiktigt som med vapeninspektioner. Dramatiskt, snabbt och oftast resultatlöst, som med bomber.

Men tänk om USA lyckas få Saddam Hussein, diktatorn som gasade den kurdiska befolkningen i Halabja, att avgå? Diktatorn som med tortyr styr en av de hårdaste regimerna i mellanöstern. Den hårdaste? Om man kunde gradera lidande skulle kanske Irans sharialagar kunna klassas som än mer bestialiska i sitt systematiska förtryck av iranierna.

Vore inte detta ett mästerligt stycke utrikespolitik och vapenskrammel?

Tja, döm själva.

Förutom att gödsla arabvärldens hat mot väst så har USA på vägen lyckats upplösa EU:s gemensamma utrikespolitik genom att mobilisera Europas högerregeringar till försvar för USA:s unilateralism mot den gemensamma linjen. En av tankarna med hela EU-samarbetet är därmed tillintetgjord.

Man har kört över FN:s säkerhetsråd genom att undanhålla information, manipulera dess medlemmar med mutor och de facto konstaterat att man oavsett vad säkerhetsrådet belutar i alla fall tänker bomba.

Internationellt samarbete är överflödigt. Säkerhetsrådet är överflödigt.

Inget av det ovanstående behöver man läsa Milan Rais bok Krigsplan Irak för att inse. Debattböcker av den här karaktären blir snabbt föråldrade och lätt allmängods.

Men den är trots det en obehaglig lektion i utrikespolitisk

äppelpajskortsiktighet.

Boken är ett passionerat försvar för inspektionerna, som hittills visat sig vara det enda effektiva sättet att minska Saddam Husseins vapenarsenal. Trots detta har USA motsatt sig inspektioner, till och med motarbetat dem när de väl arbetar.

Och Rais bok kan avfärda det om möjligt sista argumentet till försvar för USA:s icke-politik: Att USA:s blotta militära närvaro i regionen skulle påskynda en demokratisering av Irak.

Den beskriver hur den irakiska oppositionen undergrävts av USA:s agerande, hur det väntade upproret under förra kriget sveks av USA.

Av en regim bestående av amatörer som nu högljutt försvaras endast av sina likar världen över.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons