Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla ska med

Annons

I morgon drar det i gång, spektaklernas spektakel, Melodifestivalen. Förra året fick Dalarna närkontakt med cirkusen i Ejendals arena, den här gången kan vi följa det på behörigt avstånd. Även om det naturligtvis är trist så kanske det är lika bra att vila ett år eller så. För den här leken är ingen lek.

Från första deltävlingen i Jönköping till finalen i Globen kommer det stora färgglada schlagermonstret att jobba sig upp till en fradgatuggande rabiesbest som förtär allt som kommer i dess väg. Den har vuxit sig stark. 70-talets protesterande Sillstrypare skulle inte ha en chans.

Men den stora frågan är: När försvann egentligen töntstämpeln på Melodifestivalen?

För den är i alla fall inte som förut. På 80-talet var det Ozzy på ena sidan av OKEJ-affischerna och Carola på den andra-och inte en chans att någon skulle stå och vela över vilken sida som skulle vara inåt väggen. Det handlade om två skilda universum-ett som stod för upproret, en som låg och guppade i föräldravärldens trygga hamn.

I dag kanske det är Lordi på baksidan av Ozzy. Hmmm. Möjligen lite knepigare att välja för dagens kids (men inte mycket).

Nu är det 2007 och nästan alla vill vara med på schlagertåget. Folket som nästan bara lever i schlagervärlden och dess spinoffevent (Diggiloo, tjollihoo och allt vad de heter), som Nanne Grönwall och Tommy Nilsson, har de senaste åren fått sällskap av artister som för några år sedan aldrig skulle sätta sin fot på en schlagerscen.

Melodifestivalen är också en pålitlig livlina för karriärer på dekis, med Andreas Johnsons segertåg förra året som paradexempel. Här finns till synes obegränsat med hjärterum för spektakulära comebacker. I år finns exempelvis Lustans Lakejer och Anna Book med i startfältet. Magnus Uggla fortsätter leka rebell, men lär knappast chocka lika mycket som 1979.

En annan tydlig indikator på att något genomgripande har hänt är programlederiet. Bibi Johns i Ugglan Helge-glasögon och volangblus, som försåtligt såg till att Carolas bibelläsning kom till allmän kännedom, är ett minne blott. Nutiden tillhör snarare en giftig Lena Ph i djupt urringade kreationer.

Kristian Luuk och hans lågmälda, skruvade humor är också mil från Fredrik Belfrages uppmaning till publiken att ropa "Herrey, Herrey, Herrey" efter de välstrukna brödernas vinst 1984 (fast vid närmare eftertanke skulle Luuk faktiskt kunna ha dragit samma skämt, men då skulle det ha betraktats som skön ironi i stället för dåligt Göteborgsvitsande).

Det är tillåtet för alla att älska schlager och Melodifestivalen (som blir mindre och mindre schlager...) utan brasklappen "kul för att det är töntigt". Man kan ana ett väloljat PR-maskineri i kulisserna.

Faktum är att det måste vara århundradets marknadsföringskupp. Festivalgeneralen Christer Björkman brukar ibland liknas vid en järnhård schlagerdiktator. Är det han som dragit i trådarna och sett till att tävlingen fått detta osunt symbiotiska förhållande till framför allt kvällspressen? Står det i artisternas kontrakt att de måste leverera spektakulära avslöjanden och sexchocker? Eller är det bara sånt som händer när en kritisk massa uppnåtts?

Kanske är det frågan om en klassisk hönan och äggetsituation.

Men exakt NÄR försvann töntstämpeln? Har ni några förslag? Har du en teori, mejla och berätta.

ANDERS.GUSTAFSSON@DALTID.SE

Mer läsning

Annons