Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Aldrig villorna i Mockfjärd

Annons

LitteraturPappan betalar biljetten och mamman gråter när Katti ger sig iväg för att forspaddla i Nepals mäktiga floder. Tillsammans med ett litet gäng ger hon sig iväg på en expedition till det heliga vattenfallet Shangra Khola, för att paddla där ingen tidigare paddlat.

Expedition Shangra Khola är Dala-Flodabon Annika Björndotters debutroman. Att hon jobbar som journalist märks på det irriterande korthuggna och rapportliknande språket. Det är först i slutet av boken som språket blir mer lyriskt och mer njutbart att läsa. Som äventyrsroman är Expedition Shangra Khola helt okej läsning. Den är halvspännande och lättläst, trots att berättelsen är väl spretig och slutet alltför abrupt.

Björndotter har själv rest halva jorden runt på cykel och i kajak och hon levandegör landskapet, diarréerna, kylan, vätan och kramperna i magen. Men människorna framstår mest som en samling blekta klippdockor. Den enda av karaktärerna som får både kött och blod är Katti.

För henne är det inte forsarna som är den egentliga utmaningen. Hennes kamp är med livet, mot sig själv. Hon känner ett främlingskap inför den egna kroppen, den är snarast ett slagfält.

Hennes sexuella förhållanden är destruktiva, självföraktande. Inför rollen som kvinna står hon osäker och frågande. Hon mäter sig mot männen och hon mäter sig mot de andra kvinnorna, utan att någonsin bli nöjd.

Det är egentligen bara i forsen, när kroppen blir ett med vattenströmmarna, som tankarna får ro hos Katti.

"Det är inte ofta man träffar en tjej med lite stake i." Det är så de säger, de västerländska männen som Katti träffar på i Nepal. Och det är en sådan tjej som Katti vill vara. En med stake i.

Pappor, män, är dominanta, självsäkra och i behov av plats. Katti beundrar och ömmar för dem. Mammor, kvinnor, de är något annat, blödiga och lite löjliga. Sådan vill Katti inte bli och gråta tänker hon inte göra, hur ont det än gör.

Den sammanbitna, ordlösa kampen beskriver Björndotter med en kroppslighet och komplexitet som i sina allra bästa stunder påminner om Elsie Johanssons författarskap.

Det är Kattis förakt för sin egen och andras svaghet som gör Expediton Shangra Khola till en så sorglig berättelse. Om man inte lyckas är man ingen, om man inte är bäst är man ingen. Så maler tankarna i henne.

Själv är hon rädd, rädd för allt, men kanske mest för sin egen rädsla. Hon tror att den är ett tecken på svaghet och rädslan måste kuvas, annars blir man en sådan som "flyttar ihop med någon från Mockfjärd och rullar barnvagn bland villorna innan man fyllt tjugotvå".

JESSICA DALMAN

Mer läsning

Annons