Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Äkthet anas bland all tillgjordhet

Annons

Förlåt! Nej, jag menar aj. är på samma gång Regina Lunds debutbok och en sammanställning av hennes dikter och låttexter från 1990-2005. Det är en ambivalent kombination. Få, för att inte säga inga, poeter debuterar på 350 sidor, även om delar av materialet tidigare publicerats. Samlingen verkar vilja ge sken av ett slags gedigenhet, som ett slags efterlängtad best of. Samtidigt är det alltså en debut.

Dikterna och låttexterna levererar dagboksärlig hjärta och smärta. En sorts centrallyrik med jaget ständigt i fokus; ibland med en dos galghumor, ofta utlämnande.

Jag är Regina Charlotta Teodora Lund

jag bor ingenstans

jag är död

och alla ser mig

men ingen kan längre

ta min hand

Det är så jag tror det blir.

På sina ställen är det fruktansvärt manierat. Bilden av jaget känns ofta konstlad, som om ett falskt men mer spännande jag projicerats fram över det riktiga. Och sektionen med låttexter är en ocharmig studie i naiv högstadieengelska.

350 sidor ger naturligtvis på tok för mycket av Lunds repetetiva mässande om ensamhet, kärlek, rädsla och hela känsloregistret - samlingen är med andra ord i skriande behov av redigering. Men det finns ändå något här.

Det skulle kanske kunna beskrivas som desperation. Eller ett bekräftelsebehov som är så uttömmande att det tar över allt annat och till slut blir ett eget uttryck. Bakgrunden tecknas: ensamheten som barn och som vuxen, att vilja bli tagen på allvar och att bli hörd. Det är på riktigt. Det är det som glimtar fram på sina ställen, mellan choserna, nödrimmen och den totala tristessen.

När Lund gestaltar hur hon försöker fylla sin tomhet med uppmärksamhet säger hon också, medvetet eller inte, något centralt om dagens samhälle.

Hon visar hur jakten på berömmelse och bekräftelse aldrig tar slut utan att nya luftslott uppenbarar sig och försvinner ur räckvidd. Tomheten hos den vuxna kvinnan är samma tomhet som urholkar det ensamma barnet.

Hon är Lotta Lund

Hon bor på Arbetshusgatan 47 B

i ett tegelhus i Gävle

3 trappor upp

Hon är 13 år och ingen ser henne

och ingen tar hennes hand.

I baksidestexten skriver Lund själv att "jag är inte viktig, det är limmet som jag ger bort som är det viktiga". Bokens layout är personlig med titulerade flikar till varje sida.

I pärmen sitter ett gult bokmärkessnöre, som för att kunna överbrygga omfånget. Den är helt enkelt designad för att bli en tummad favorit som kan skänka tröst eller "lim". Och visst finns det många exempel på litterärt vemod och tragik som genom sitt utelämnande uttryck faktiskt genererar identifikation och tröst. Men Förlåt! Nej, jag menar aj. är alldeles för utstuderad för att vara ett av dem.

KARIN JANSON

Mer läsning

Annons