Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Akropolis i dala-arkitekturen

Annons

Kupolen är dessutom märkligt lik romarnas gudatempel Pantheon, även om vår sekuläriserade värld snarare dyrkar varumärken än gudar. Det tyckte Borlänges stadsarkitekt Arne Ludvigsson när han gjorde ett pedagogiskt svep genom arkitekturhistorien.

Så är det, arkitektur och byggtraditioner är ett givande och tagande mellan olika kulturer. I Avesta har två arkitekter av internationell klass tänkt storslagna tankar om stadens förnyelse.

- Vad hade Avesta varit i dag om Alvar Aalto fått förverkliga sitt planerade centrumkvarter? frågade sig Dan Ola Norberg, stadsarkitekt i staden i dag.

Kanske en vallfartsort för alla som studerar djärva stadplanelösningar?

Av Aaltos ritningar över ett nytt Avestacentrum blev endast det blå så kallade Aaltohuset förverkligat (byggt 1960-61). Kanske var politikerna inte mogna för finländarens banbrytande funkisarkitektur.

Projektet med ett nytt centrum fick Aalto 1943, när Avesta var i en expansiv period. Akropolisprojektet var det stolta namnet på idéplanen, som rymde både rådhus, stadshotell, Folkets hus, bibliotek och teater. Men politikerna vågade inte, utan bordlade. Dyrt och främmande i miljön, ansåg man.

I Hedemora fördes Aaltos ideal vidare i annan form. Artekfabriken tillverkade på 40-talet hans möbler i en fabrik som också den är ritad av Aalto.

I Avesta finns också vad som förr kallades en av världens finaste industribyggnader - Ralph Erskines eleganta tegelbyggnad för Kopparfors AB. Numera tillbyggd till oigenkännlighet. Erskine ritade också bostadshus intill. En del lägenhetshus är i dag tomma, men kommunalrådet Karin Perers kämpar för att Erskines hus ska byggnadsminnesförklaras.

Dalarnas byggnadskultur rymmer allt från funkis-solitärer till timrad fjällromantik.

- Det traditionella står sig bra i fjällvärlden, menade stadsarkitekt Hans Johansson, Malung, som talade varmt om vikten av att anpassa arkitekturen till terrängen. Mycket har hänt i Sälen sedan Clüwer byggde sitt högfjällshotell, men långt ifrån allt är så monumentalt. Det är främst i fritidshusområdena stilblandningar florerar, och bland alphyddepastischerna kan man numera märka norska influenser med starka lasyrfärger, tomtelandsromantik och grästak.

Dalarnas byar har oftast månghundraåriga traditioner när det gäller val av boplats, husens grupperingar, färg, material och tekniska lösningar. Därför krävs kunskap av den som bygger till eller nytt. För, som stadsarkitekten i Mora, Konny Kolping, så vist påpekade: Ditt nya hus blir en del av vår gemensamma byggnadskultur.

Svaren på de flesta frågor som brukar dyka upp när förändringar planeras i gamla miljöer finns i den nya skriften "Bygga på landsbygden och i byar", som givits ut av byggnadsnämnderna i norra och västra Dalarna.

- Visst finns det högklassig arkitektur också på landsbygden, tyckte Kolping, och hänvisade till den enkelhetens harmoni som gårdsbildningarna utstrålar. Takvinklarnas lutning och byggnadernas placering i fyrkant med entrén mot gårdstunet är sådant vi måste slå vakt om.

En styggelse kallar numera byggnadsnämnderna utbyggnader som liknar platta lådor. Förlängningar eller tillbyggnader med samma taklutning tillråds.

Alltför många exteriörer har saboterats när gamla fönster flyttats, tagits bort eller ersatts med panoramarutor. För några decennier sedan var myndigheterna inte lika noga med helheten som i dag och resultatet ses här och där i byarna med tegelvillor och alphyddor vägg i vägg med timrad medeltid.

Ett jättekliv har i alla fall tagits sedan 1957 då tillståndsmyndigheterna nöjde sig med den försynta rekommendationen att bygget "ej ska vara av så störande art att det ur det allmännas synpunkt ej kan tolereras".

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons