Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Afrikansk konst på frammarsch

Annons

Organiserad av nigerianske curatorn Okwui Enwezor, kom Documenta 11 att framstå som det riktigt stora genombrottet för ny afrikansk konst.

Trots det är begreppet afrikansk konst svårt att hantera. Inte minst eftersom afrikanska konstnärer befinner sig i samma globala miljö som alla andra konstnärer. Man delar på samma multikulturella skafferi, skulle man kunna säga, och precis som många svenska konstnärer har sin hemvist i London, New York eller Berlin, har många av de afrikanska det med.

Just nu visar Kiasma i Helsingfors en stor retrospektiv utställning med den afrikanska konstens stora affischnamn det senaste decenniet, nigerianske Yinka Shonibare. Få afrikanska konstnärer har med sådan briljans och ihärdighet just undersökt förutsättningarna för det som kan kallas afrikansk konst, eller till och med en afrikansk identitet.

Det som Shonibare blivit uppmärksammad för är hans arbete med afrikanska batiktyger. I början av 90-talet använde han batiktygerna som underlag i sitt måleri, och lät tygernas mönster och struktur styra måleriets vägar. De små kvadratiska målningarna presenterades sedan i grupper om femtio eller hundra målningar, så att slutresultatet blev en slags korsbefruktning mellan en minimalistisk rutstruktur och ett afrikansk batikcollage.

Ändå är det inte batiktygernas mönster som främst intresserar Shonibare, utan deras historiska bakgrund. Trots att de här tygerna i dag räknas som typiskt afrikanska är de ursprungligen indonesiska. Under 1800-talet försökte nämligen den holländska tygindustrin marknadsföra industriellt producerade batiktyger i Indonesien, men utan framgång. I stället exporterades tekniken till engelska Manchester, och engelsmännen lyckades framgångsrikt sälja indonesiska batiktyger i västra Afrika. Det tyg som i dag alltså räknas som typiskt afrikanskt, är i själva verket resultatet av en cynisk kolonialistisk strategi.

Med detta för handen tar Shonibares konst helt nya vändningar. I slutet av 90-talet övergår han till att genomföra installationer, där han klär modelldockor i viktorianska kläder sydda av batiktyger. Med de här installationerna blir Shonibares konst mer politisk och postkolonial, och han skärper sitt tilltal. I fotografiserier som En viktoriansk dandys dagbok späder han sedan på sin kritik av den stereotypa afrikanska bilden, och problematiserar detta med klassrelaterade frågeställningar.

Shonibare kan dessutom sin konsthistoria. Fotoserien En viktoriansk dandys dagbok är löst baserad på den engelske 1700-talsmålaren William Hogarths Rake's Progress - ett tidstypiskt måleri där svarta människor presenterades som vildar i kontrast till civiliserade brittiska adelsmän. I Shonibares dandy är rollerna däremot omvända, här är det den svarta adelsmannen som frossar i svulstiga excesser. I en annan del av utställningen möter jag på samma sätt en "dekonstruktion" av Gainsboroughs 1700-talsklassiker Mr and Mrs Andrews, självfallet klädda i batiktyger och utan huvuden.

I en liten monter ligger ett par högklackade batikskor. Det får mig till sist att fundera på ytterligare en målare i konsthistorien som jag inbillar mig att Shonibare gärna vill bli förknippad med - Andy Warhol. Hos båda finns nämligen ett självklart intresse för tryckta tyger (silkscreen i Warhols fall), för flärd och glamour, för död och katastrofer, dandyism och inte minst crossdressing och könsproblematik. Shonibare rör sig egentligen kring könsrelaterade och sexuella frågor hela tiden, men ingenstans så tydligt som i installationen Dad, Dad and the Kids, som föreställer en viktoriansk batikfamilj med två pappor!

Och Steven Holls dekonstruktionistiska byggnad Kiasma i Helsingfors verkar närmast skräddarsydd för Shonibares dekon-

struktiva lekar.

PATRIC MOREAU

Mer läsning

Annons