Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Adrenalinpiraten Danko Jones kapade Borlänge

Annons

Men när de fem killarna väl börjar retrosvänga tillsammans så låter Ludvikas vänligaste garagerockband väldigt soligt och roligt.

Och till skillnad från i stort sett alla andra liveband i universum som skriver eget material VILL man faktiskt som lyssnare också höra bandet fyra av en cover mellan varven. Kommer i alla fall på mig själv med att stå där och längta efter en giftig version av "Stryknine" eller kanske en mer jamande "Stray Cat Blues"

Mainliners framkallar breda leenden med sina robusta sonics-kinks-och-tidiga-stones-destillat, och ur den relativt vida publikbåge som iaktar händelserna på scenen bryter sig ett batteri 60-talsglada människor ut för att röva runt en smula i väntan på huvudattraktionen.

Ett godkänt förbandsgig för Mainliners, även om de gjort betydligt bättre insatser.

Det har naturligtvis även Danko Jones och hans svartklädda powertrio gjort. Men ändå måste den spelning kanadensaren bränner av i Borlänge den här onsdagkvällen räknas som en favoritkandidat till utmärkelsen "Årets konsert i Dalarna 2003".

Några av de upphetsade, utmattade, hänförda kidsen ur det rockande främre publikledet andas efteråt i sagorus om att konserten de bevittnat "var det bästa jag varit med om i hela mitt liv".

Det är ett bra gig.

"Hårdrocksoul" säger Fotomattias som var med och blev lycklig av Danko på Roskildefestivalen i somras. En beskrivning så god som någon.

Den gick att applicera på Roskildespelningen. Den kändes giltig i Teaterladan på Hultsfred året dessförinnan. Den funkar i allra högsta grad även den här vardagskvällen i Borlänge.

Danko Jones spelar hårdrocksoul.

Strax före klockan elva stegar han in och trär på sig Telecastern. Han biter ihop tänderna, han fladdrar med tungan likt en bluesbesatt Gene Simmons, han skakar sitt kortsnaggade huvud så att guldringarna i öronen fladdrar och han sexar grundligt upp sig inför det som komma skall.

"My time has come... My time is now!", ryter Danko över ett varmt, tungt och välbalanserat powertrioriffande.

Första delen av konserten känns det som Danko och hans band gör det med märgen, men någonstans mitt i tänder rockaren sin lunta i några av de hitigaste spåren från albumet "Born a Lion" och sedan är det ren känslodynamit hela vägen in i mål.

Låtmaterialet känns egentligen inte särdeles märkvärdigt. Stabil, bluesbaserad riffrock med popnerv á la Lizzy. Nästan alla sångerna på Danko Jones repertoar tycks också på ett närmast mystiskt vis vara förtrollade med drag från 70-talsgänget The Knacks monsterhit "My Sharona".

Det gör ingenting.

Det är i framträdandet Danko Jones åstadkommer den riktiga magin. Det låter, känns och ser ut som en fusion av John Lee Hooker och Henry Rollins kraftrock.

Inte minst i avslutningen. Där mässar Danko Jones revanschistiskt om att nå toppen trots mobbing, skitsnack och dissande, och pratsjunger rörande om att möta favoritartister från Aretha Franklin och James Brown till Robert Johnson Randy Rhoads på musikens parnass i livet efter detta.

Oerhört laddade, ärliga, rena ögonblick, och några scendykande knattar som försöker stjäla rampljus göre sig icke besvär.

"Det här är min scen, mitt ögonblick", konstaterar Danko och skyfflar undan myggen.

Han äger onekligen scenen.

Den kanadensiska adrenalinpiraten Danko Jones och hans hormonstinna, riffhängda tunga bluesrock var en underbar upplevelse i törstande, svultna rockstaden Borlänge en helt vanlig onsdagkväll i mars.

Vi vill ha MER. Tack.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons