Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Adjö till en mästare

Annons

En annan mästare svarade för den kompositionsmässiga entrén i programmet. Vad skulle nu Wolfgang Amadeus hitta på med ett enkannerligen banalt tema? Jo, naturligtvis behandla det med gracil ömsinthet, ledighet och outsinlig fantasi.

Roos började bredbent självsäkert, närmast entertainermässigt och inte en enda notlapp var synlig vare sig här eller någon annanstans under konserten.

Men synen sviktar. Roos vet det. Publiken hörde det. Inte ens hans speciella teknik där han fäster blicken en bit ovanför tangenterna och liksom ser händerna i synfältets utkant, kan rädda honom längre.

Därför är det klokt av Lars Roos att sätta punkt nu. Det smärtar att skriva så, men hans två Brahmsrapsodier gör att ärligheten måste presenteras samtidigt med hyllningen.

Roos skulle för bara några år sedan själv aldrig ha accepterat att sitta bakom en flygel och leverera en sådan förstasats som han gjorde i Beethovens Appassionata. Löpningarna beredde mästaren hörbara svårigheter. Så var det inte för bara ett år sedan, när jag hörde honom i Gävle konserthus.

Til syvende og sisdt är konsertpianisten på högsta nivå beroende av driven teknisk färdighet. Att Lars Roos har en djuplodande musikalisk förståelse för det han griper sig an, är det liksom ingen tvekan om. Det visar han i allt han gör. Det är rätt att kalla honom musikant - det han så gärna själv vill använda som hederstitel.

Precis när jag fruktade att hela konserten skulle bli en sorglig historia på fler sätt än att Roos nu tar avsked, så började han spela som i fornstora dagar igen. Andante con moto-satsen gav en drabbande skönhetsupplevese.

En avmätt och auktoritativ avslutning av Appassionatan flaggade för vad som skulle komma efter paus. Där blommade Roos ut, med en återvunnen säkerhet, i Rangströms ljuvliga programmusik till Strindbergs Stadsresan.

Första satsen hade kunnat bli konsertens höjdpunkt om inte Roos förvånat storligen med att höja nivån ytterligare i två alldeles sublimt utsökta Lisztvariationer.

Det avslutande Chopinscherzot var mer än godkänt.

Det var ett rörande ögonblick, faktiskt inte så litet musikhistoria, när Lars Roos tog emot den stora publikens hyllningar efter sin sista stora solistkonsert i Dalarna.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons