Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Abort än en gång tema för Norén

Annons

TEATER
Stockholms stadsteater: ”2xNorén. Terminal 4: Allt? Innan. Terminal 8: Om ljuset” av Lars Norén. Regi: Lennart Hjulström. Scenografi och kostym: Charles Koroly. I rollerna: Anja Lundqvist, Jacob Ericksson, Sanna Krepper, Gunilla Nyroos, Shanti Roney, Göran Ragnerstam. Ges åtminstone t o m våren 2007.


Om Noréns författarskaps olika faser kan man säga mycket. Här räcker det att nämna bearbetningen av den borgerliga familjen under ett decennium som övergick i en social rundmålning av samhällets bottenskikt med ”Personkrets 3:1”, ”Sju tre” och ”Skuggpojkarna” från det sena 90-talet. Och så nu hans Terminalpjäser.


Ovanstående exempel ur Sveriges mest produktive dramatikers produktion, visar samtidigt på Noréns växelvisa vidlyftiga och förtätade uttryck. Till den senare kategorin hör dessa kortpjäser.


En ny Norén-pjäs brukar alltid vara något att se fram emot. Men den här gången är det något som inte stämmer. Som åtminstone förbryllar.


Norén är poet i botten. Det ger återklang åt pjäserna där barn, födda och ofödda, står i centrum, särskilt den första med sina tystnader och pauser om ett par som går igenom en abort.


Som av en händelse i dessa Pinter-aktuella tider är det med en beckettsk-pintersk prisma, liksom säkert Jon Fosse-påverkad estetik, Norén skrivit sina pjäser och regissören Lennart Hjulström satt upp dem. Det är träffsäkert gestaltat av Jacob Ericksson som i den första pjäsen talar lågmält, återhållet, och snart har jag slutat reta mig på deras ”myggor” (små mikrofoner) som ger distans.


Kvinnans svåra val att göra abort, dramatiserar och förhöjer Norén med att likna den vid en födelse och en ”dödsfödelse”. Anja Lundqvist, som spelar den havande flickvännen Sara, imponerar stort.


Alla bär subtila masker i detta besynnerliga scenografibygge: Ett abstrakt rum med endast en hög kuddar av samma tyg som flera av de egendomligt mönstrade kostymerna; en bubblig kavaj, mjukisbyxor av något filtaktigt tyg. I den andra pjäsen, som utspelar sig på landet, kompletteras scenografin med ett gammalt kylskåp och några gammaldags stolar.


Mannen säger sig komma stödja sin flickvän vad hon än bestämmer sig för, att vara hos henne, men håller inte löftet. Han vill ha ”det” medan kvinnan, som egentligen vill ha ett barn med sin pojkvän – det enda hon vill, som hon senare säger - inte vågar lita på honom, på dem, att klara av att få ett barn. Då så, alltså ska vi inte känna skuld, alltså ska du inte känna skuld, svarar han.


Det är tyst, svalt som en dödsmässa, en ritual. Smärtan över det utsläckta livet är tydlig. I vår tid med ett självklart val för kvinnor att kunna ta abort, problematiserar Norén processen, blottar den.


Sara vill inte att pojkvännen ska vara med, vill inte göra honom illa. Men när de träffas efteråt anklagar hon honom: Varför kom du inte? Jag hade inte gjort det om du kommit!


Pjäsen vimlar av sådana inkonsekvenser och det är inte så konstigt i en så känslig situation. Irrationellt motsägelsefulla är förvisso de flesta människor, men på något underligt sätt stör det här. I synnerhet tillägget Norén gjort om de två tabletter Sara måste ta på kvällen som gör att det ”då inte finns någon återvändo”, fastän de endast öppnar livmoderhalsen och inte tar död på fostret.


Å andra sidan blir jag inte av med tankarna på vad en abort i sin essens är, och då har Norén kanske uppnått det han vill, ett slags provokation.


I den andra pjäsen efter paus, som är mer pratig och faktiskt smårolig, kommer Noréns känsla för dialog till sin rätt. Det är inte minst tack vare Göran Ragnerstam som pjäsen lättas upp, trots sitt allvarliga ämne. Han behöver bara säga något enkelt, vardagligt på sitt lite grovhuggna och smått aggressiva vis, så framkallar han skratt.


Gunilla Nyroos spelar mamman och är som alltid en njutning att se, liksom Shanti Roney, sonen Elias, som är på hembesök hos föräldrarna på landet i Norrland. Hans hustru Helen (Sanna Krepper) är gravid, nu ska föräldrarna få höra den glada nyheten, men själv har denne bokslukande grabb haft ett möte med Gud på Sergels Torg.


Några år går och Helen återvänder. Hon väntar barn igen med sin nye man, varpå mamman utbrister: Du ska inte känna skuld! Du har inte gjort något!


Det bildar ett abrupt slut och talet om ”skuld” känns rumphugget, malplacerat. Som så ofta är det vi säger om andra en projicering av oss själva, och föräldrarna här känner säkert skuld över att deras son hamnat på mentalsjukhus. Ändå kommer jag inte ifrån att det känns som ett glapp i texten.


Visst fångar Norén, Hjulström, och den lysande ensemblen brännande frågeställningar i sina nakna möten kring det mest fundamentala i livet. Men det märkliga slutackordet i den andra pjäsen, liksom i viss mån inkonsekvensen i den första, gör att jag inte köper föreställningarna hela vägen.

CHRISTINA LUNDBERG

Mer läsning

Annons